Skapad av Jennie Speicher tis, oktober 20, 2015 23:14:02

I söndags så bar det iväg till Wiad för att träna tömkörning för Emma Starck igen. Hade även sällskap av mamma, Pia och Amanda i det fina höstvädret. Pia och mamma hjälpte mig också att fylla på fotoalbumet lite, tänkte dela med mig av några av de fina bilderna till er.

Tömkörning är verkligen en konst som fascinerar mig och jag tycker att det är häftigt hur mycket man kan göra med sin häst från marken. Nedan kommer en beskrivning av dagens övning, samt lite exempel på hur jag gör när jag tömkör min häst.

Utrustning

Jag använder en lädergjord och lädertömmar från Tärnsjö garveri. Fördelarna med denna gjord är att den har många ringar i olika höjd, vilket gör det lätt att variera mellan olika tömsättningar, samt höjden på dessa. Att tömmarna är av läder, och dessutom tunna och av bra kvalitét, gör dem mycket följsammare och smidigare att jobba med. Detta gör stor skillnad, framförallt om man varierar mycket mellan längden på tömmarna, exempelvis när man byter mellan böjt och rakt spår eller vid olika sidvärtsrörelser.

Bra kvalitét kostar, men det är absolut värt det om man tömkör mycket. Annars finns det tömmar och gjordar i exempelvis syntet som fungerar bra för den som inte använder dem så mycket.

Tömsättning

Det finns oändligt många sätt att sätta tömmarna på, vilken som är bäst beror bland annat på vad man har för häst, vilken övning man ska göra och vad man vill uppnå med träningspasset. Generellt sett så inbjuder en lägre tömsättning också till en lägre form, genom att sätta tömmen lågt så kan det också bli lättare att komma åt en större del av hästen samt att den kan hjälpa till att lugna en lite piggare eller mer nervös häst.

Har man en häst som är mer van vid tömkörning, en som ”dyker” ner med halsen eller som man helt enkelt vill jobba i en högre form så sätter man ofta tömmarna högre upp. Man kommer då inte åt en lika stor del av hästen, så det kan krävas mer lösgjordhet för att det ska fungera bra.

Förutom högt och lågt så kan man koppla tömmarna på olika sätt. Till det här träningspasset så använde jag mig av olika kopplingar på in- och utsidan, och bytte sedan sida på kopplingarna i samband med att jag bytte varv.

På yttersidan så använde jag en så kallad gramantöm. Det innebär att jag tog tömmen från mig, genom en av ringarna på utsidan, genom bettringen och sedan tillbaka till gjorden och fäste den i ringen ovanför den andra, eftersom han annars lätt kryper lite bakom i formen. Detta är en lite starkare koppling som hjälper mig att ha koll på hans yttersida.

På insidan så använde jag en så kallad ledande töm. Det innebär att tömmen går från mig, genom bettringen och sedan bak till gjorden där jag fäste den. Den tömsättningen hjälper mig att runda honom mer i sidan. Man kan säga att det fungerar lite som en innerskänkel i detta fall.

Jag ville att han skulle få jobba på ordentligt, men ändå avslappnat och med en rund form, så jag satte tömmarna ungefär i mitten av gjorden.

Placering

Min egen placering har en stor betydelse när jag tömkör min häst. Grundläggande är att jag ska ha hästen snett framför mig och därmed själv gå eller stå strax bakom hästens gjord. Detta för att ”mota” hästen i rätt riktning. Om jag exempelvis jobbar hästen på en volt så kan jag placera mig längre fram för att verka bromsande för en het häst eller längre bak för att verka drivande för en lite mindre framåt häst.

Om jag är medveten om vart jag placerar mig själv i förhållande till min häst så kan jag använda det för att påverka honom på olika sätt. Om jag exempelvis vänder upp på en hörnlinje i höger varv och går snett bakom Sackini, parallellt med honom, så kan jag få honom att flytta sidvärts undan höger genom att gå några steg till vänster och då behålla samma avstånd till honom, men i en linje som är närmare hans sida.

Dagens övning

Till dagens övning så använde vi oss av tre bommar som placerades på en volt, med den öppna sidan fri. Om volten var en klocka så skulle det finnas bommar på kl 9,12 och 3.

Övningen gick ut på att variera steglängden och använda sig av bommarna för att räkna antalet steg eller språng som hästen tog mellan två bommar. Målet var att kunna köra på samma linje mellan två bommar och kunna få plats med två extra steg vid förkortad steglängd än vid förlängd steglängd.

Förutom att räkna steg så är övningen bra för att öva på att hålla samma linje på volten, men också för att variera voltstorleken genom att köra på de inre eller yttre delarna av bommarna.

Vi varierade även övningen genom att låta honom jobba i olika form Efter uppvärmningen så tog vi upp honom i en högre form och när han varit duktig så belönade vi honom genom att låta honom jogga på i en lägre form emellanåt. Avslutade också genom att låta honom sänka nacken och rulla något varv i trav.

Så varför tömkörning?

Förutom att jag tycker att det är sjukt roligt med tömkörning så är det också en väldigt bra variation för hästen där den kan jobba på utan en ryttare på ryggen. Det är också ett bra sätt för en ryttare att lära känna sin häst bättre och se hur den rör sig från marken.

Våga testa!

Våga testa, men var inte rädd för att ta hjälp om du eller hästen är ovan. Om du får hjälp att komma igång på rätt sätt så kan jag nästan lova att du inte kommer att ångra dig!

…och kom ihåg, tömkörning ska vara roligt!

//en tömtig Jennie
ps. Vill du ha hjälp att komma igång? Jag hjälper dig gärna, läs mer på:
www.speicher-consulting.se

Skapad av Jennie Speicher sön, oktober 18, 2015 10:47:46

Boxen är mörk, blöt och kall. Mellan klinikens väggar så klingar de förbjudna orden. Min fina häst ser oförstående på mig med sina vänliga ögon, blåser ut varm luft på de händer som är blöta av torkade tårar. Boxen var mörk, blöt och kall där jag för 2,5 år sedan fick veta att det är över.

Sackini hade en kronisk gaffelbandsskada på sitt vänster framben och veterinären gav oss En möjlighet. En operation följt av ett års boxvila, med 50 % chans att han skulle bli bra. Alltså 50 % risk att vi skulle ha hållit denna häst instängd i en box under det sista året av sitt liv. Han var då 16 år gammal, så även om han skulle bli bra så skulle det vara en lång väg tillbaka efter det, om det ens gick.

Jag minns att han varnade oss för att operationen var väldigt dyr och att man fick bekosta den själv. Efter att jag frågat vad den kostade så svarade jag honom att om man skulle bortse från känslor och bara tänka pengar så skulle jag ändå inte kunna köpa en så här fin häst för 15 000 kr.

Tårarna fortsatte på hemresan medan mamma och jag bestämde att vi inte ville utsätta Sackini för en så lång boxvila, speciellt inte med så dåliga förutsättningar. Jag minns att vi pratade om när hans sista dag skulle bli.

Väl framme vid stallet så hade jag torkat mina tårar och hoppades på att inte möta någon. Jag ville inte gråta där och släppa ut denna ekande sorg. Men självklart var det någon där, och hur svarar man på frågan om hur det gått utan att brista? När svaret är att man kommer förlora en vän.

När hoppet är slut och tårarna bara forsar ut så frågar en annan från stallet vad de sagt och jag kommer aldrig glömma vad hon sa då ”Jag har sett den där hästen gå, den ska ni inte ta bort.” Så berättade hon att hon jobbar på en klinik med en veterinär som är väldigt duktig och som testar mycket nya saker. Så bad hon mig att skicka journalerna till henne så att hon kunde visa honom.

En tidig morgon åkte vi till den nya kliniken och den nya veterinären. Vi hade blivit lovade en plan innan dagen var slut, och vi var svagt hoppfulla.

Även han kunde konstatera att det fanns en gaffelbandsskada på vänster fram, och han sa också att han kunde se att den var minst 3-4 månader gammal, men att det också kunde betyda att han haft den längre än så. Det hade redan bildats ärrvävnad, vilket betydde att den inte kan tas bort helt.

Det denna veterinär gjorde då, till skillnad mot den tidigare, var att följa upp det svaret med en fullständig hältutredning med böjprov, longering på mjukt och hårt underlag etc. Och innan dagen tagit slut så hade vi fått en plan.

Han berättade att han kunde se en hälta på benet med gaffelbandsskadan, som också hade smittat av sig lite på höger fram. Men framförallt, sa han, så var han halt på höger bak.

Vi började därför behandla de andra felen som han hittat, och de körde även stötvågsbehandling på gaffelbandsskadan. Vid det första besöket så lovade han mig inget mer än att de skulle försöka. Efter redan någon vecka så började jag skritta på hästen som kanske inte ens skulle varit i livet om vi följt den tidigare domen.

Vi kom på fler återbesök och fortsatte att stötvågsbehandla gaffelbandet och följde upp behandlingen på de andra benen. Han svarade bra och veterinären sa att ”vi kommer nog få igång honom, men du får antagligen sänka nivån på honom”. Jag tänkte att med hans psyke så kunde han få bli promenadhäst om det var så.

Ytterligare besök o behandlingar och han fortsatte att svara bra. ”Vi får nog igång honom, men han kommer nog bara kunna träna på den nivån ni är på idag, inte högre”.

Vi fortsatte på samma sätt och hemma följde vi instruktionerna så gott vi kunde. Gaffelbandsskadan kommer som sagt aldrig att försvinna, men efter de senaste återbesöken har vi kunnat se att den inte stör honom längre. Vi tränar och tävlar på en högre nivå än någonsin tidigare, och jag är djupt medveten om att varje dag är en bonus.

Vi gör vad vi kan för att få honom att må så bra som möjligt. Genom att kyla benen efter varje träning, varierad träning enligt noggranna träningsscheman och regelbundna kontroller av veterinär och equiterapeut så har vi lyckats bra hittills.

Då ett av gaffelbandets funktioner är att stötta kotan så har han även en specialskoning på sin vänstra framhov där skon är breddad på insidan för att minska genomtrampet där och på så vis minska belastningen på den skadade delen av gaffelbandet.

Med den här historian i baksätet så har jag lärt mig att verkligen uppskatta varenda dag med denna fantastiska häst. Vad betyder en misslyckad dressyrtävling när vi vunnit den viktigaste tävlingen av alla -livet.

Det finns så många jag vill tacka för att den här historian idag har ett så lyckligt slut. Det belyser vikten av att ha ett bra team runt sig, vilket jag kommer att skriva mer om i ett kommande inlägg. Men det finns två personer som jag vill belysa såhär i slutet av inlägget. Det är veterinären Axel Wallman -jag är självklart evigt tacksam för att du Lyckades, men också minst lika tacksam för att du Trodde och du Försökte. Tack också till Lia Norée -för att du också Trodde, och för att du fick mig och mamma att ta Sackini till en andra chans.

Boxen är ljus, fräsch och varm. Mellan stallets väggar så klingar ljudet av hästar som frustar och lugnt tuggar på hö. Min fina häst ser förväntansfullt på mig med sina vänliga ögon och blåser varm luft på mina händer som luktar av äpple. Boxen är ljus, fräsch och varm där jag 2,5 år senare hämtar min häst inför nästa träningspass.

//en Jennie som är evigt tacksam för en andra chans

Skapad av Jennie Speicher lör, oktober 17, 2015 11:23:19

Jag har redan skrivit ett helt inlägg om Att våga. Jag har också skrivit ett inlägg om motgångar, och om att jag tycker att de har bidragit till en av mina starkaste egenskaper; Ödmjukhet. Men nu är det dags för något nytt, både för bloggen och för mig själv: Att ta plats.

På sätt och vis så tycker jag att det är ett svårt ämne att skriva om. Jag upplever ofta att det finns många människor som lätt tar för mycket plats, och som inte är rädda för att putta bort någon annan på vägen. Men däri ligger kanske ibland också problemet, att den bredvid inte tog sin plats, utan flyttade på sig för lätt.

Ni undrar kanske varför jag kom in på det här ämnet? Varför skriva om något som är svårt när det finns så mycket annat som jag skriver om så lätt? Kanske är det just därför, för att jag behöver lära mig även sådant som jag har svårt för.

Tankegången började i veckan. Det gick som sagt inte särskilt bra på tävlingen i söndags, och jag ryckte då i de trådar jag hade. På vägen hem från tävlingen så messade jag min tränare Jennie och frågade om hon kunde testa att sitta upp på Sackini nästa lektion och se om hon kunde känna något som inte jag kan. På måndagen ringde jag till veterinären och bokade en tid till nästa vecka. Jag har inte känt någon hälta, men det vore ändå skönt att utesluta att det är någon i kroppen som säger stopp. Dessutom så har han sin gamla skada i bagaget, vilket gör att vi brukar kolla honom varje halvår och det är dags nu. Vi har också bokat en tid med vår Equiterapeut i nästa vecka, så nu blir det helgenomgång av gubben!

I tisdags så var det dags för lektion för Jennie och jag joggade igång honom lite innan hon satte upp. Hon tyckte att det var bra att vi bokat en veterinärtid och rekommenderade att vi skulle röntga halsen på honom eftersom problemen börjat dyka upp i samband med att vi satsat på högre klasser och plockat upp honom i en högre form.

Efter att hon suttit på honom så var det tydliga besked som gällde. Hon tyckte att jag skämt bort honom genom att inte ta igenom alla hjälper och att jag analyserar allting för mycket. Och visst är det lätt att man ibland blir försiktig och börjar tro saker när ens häst en gång varit utdömd.

Dagen efter satte hon upp igen och tyckte att han kändes mycket bättre. Då fick jag sitta upp efteråt med instruktionen att ta igenom varje hjälp och lägga mycket fokus på att ha koll på framförallt höger bak, då han gärna skickar ut vänster fram och höger bak när det blir jobbigt. Då gick det riktigt bra och han jobbade på riktigt fint!

Det startade en process i min hjärna som legat och puttrat där i veckan. Jag försöker vara väldigt snäll, omtänksam och engagerad, vilket är sidor av mig som jag är stolt över och som jag ofta får beröm för. Jag tänker också att det är sådana egenskaper som kommer tillbaka till en till slut, precis som man säger att leenden sprids och förr eller senare kommer tillbaka till dig. Ofta så tycker jag också att det är så, att det kan ta en lång tid ibland, men att det lönar sig i slutändan, och då har man verkligen förtjänat det.

Men ibland, när man bara ger och ger, måste man också be om att få något tillbaka. Att ta plats, och inte bara flytta på sig så fort det kommer någon annan som vill stå där. Det behöver inte vara så att den andra parten vill en illa eller att den inte vill ge något tillbaka, den kanske bara inte vet att du faktiskt Vill ha något tillbaka och/eller Vad du vill. Ibland får man se till att tala om det för dem. Nästa gång kanske du får något tillbaka utan att be om det.

 

//en Jennie som ska försöka ta sin plats

Skapad av Jennie Speicher lör, oktober 17, 2015 10:41:27

Det som startade som en liten rolig idé om att starta upp ett hästmagasin på nätet har redan nu spridit sig mer än vi trott. För min del så hamnade jag i bloggvärlden med en klackspark, men på bara den här korta tiden så har den tagit mig längre än jag någonsin kunnat räkna med. Mitt första inlägg var den 30 augusti och sedan dess så har besökssiffrorna ökat rent lavinartat. Det fortsätter att förvåna mig att det är så många som hittar hit, men det gör mig förstås väldigt glad och också extremt taggad på att fortsätta skriva. Listan med kommande rubriker växer, jag hoppas att åtminstone någon av dem ska betyda något för just dig.

I och med detta så beslutade jag och Amanda oss för att ses i veckan för att brainstorma lite om hur Equestriianas framtid ska se ut. Vart är vi om ett år? Vad har vi för drömmar och visioner?

Som alltid i goda vänners lag så blev det mycket prat och fika, men också några spännande idéer för framtiden. Vi må inte vara så stora på jorden, men i dessa flickor döljs stora drömmar.

Utan att avslöja för mycket så har vi bland annat spånat på några events för våren. Vi har redan några kontakter som vi ska rycka i, men är alltid intresserade av att samarbeta med inspirerande och glada människor. Är kanske du eller ditt företag intresserade av att vara med på denna resa som Equestriiana har framför sig? Då har du chansen nu.

Läs gärna mer om Equestriiana på http://www.equestriiana.se/

//en Jennie som är nyfiken på framtiden

Skapad av Jennie Speicher tor, oktober 15, 2015 07:55:40

Varje vecka så har jag noggranna träningsscheman för min häst. Jag tror på en balans i träningen där man varierar mellan olika underlag; ridhus, paddock, grusväg och skogsstigar. Mycket uppsutten träning, men också en del från marken i form av tömkörning, promenader och liknande. Vår främsta inriktning är dressyr, men jag försöker att ge honom en mångsidig träning som även innefattar uteritter, hoppning och annat.

Förutom träningen så ska det linimentas, masseras, stretchas, promeneras, kylas ben, lindas ben, värmas i solarium, kollas med equiterapeut och veterinär, optimera foderstaten, följas upp med tränare osv osv…

Men jag själv som ryttare då? Jag som faktiskt är halva ekipaget, den som sitter på den där fyrbenta träningsmaskinen, skumpar, rycker i tåtarna och klämmer med benen. Det kanske är dags att ta tag i den delen också?

Jag älskar mat och gillar matlagning, så är ofta rätt duktig på att äta bra. Mitt bäcken hoppar ganska lätt snett och i min rygg har jag dessutom en lätt form av skolios, vilket betyder att min ryggrad är lite krokig (min ryggrad ser helt enkelt ut lite som ett S). Det gör att jag relativt regelbundet tar min iväg till min kiropraktor. Men något som jag behöver ta tag i är min träning utanför stallet, och det är det dags för nu!

Som ett första steg så har jag letat fram en oöppnad DVD som jag köpte för flera år sedan, Pilates för ryttare.

Det är inte en vidare modern skiva, men den innehåller beskrivningar av några Pilatesövningar och sedan ett sammansatt träningsprogram som passar bra för ryttare. Hon beskriver även under filmens gång vad den specifika övningen har för inverkan på sitsen. Förutom att det är en träning för musklerna så ligger även mycket fokus på andning, avslappning och fokus, vilket även det gynnar en som ryttare. Och när man går igenom träningsprogrammet som är på ca en halvtimme så ingår även stretching, vilket de flesta ryttare knappt vet vad det är (om det inte gäller våra hästar förstås)

Igår så kravlade jag därför runt på vardagsrumsgolvet för att försöka utföra dessa enkla övningar. Försökte få med mig min sambo på detta, men han tyckte att han tillförde mer genom att kravla runt i egna stretchövningar på samma matta som jag. Inte så hjälpsamt, ganska trångt, men ack så kärvänligt 😉

Det är något med träningsprogram på video som får mig att känna mig så störtfånig, vilket bidrog med en del skratt medan jag slog knut på mig själv. Men jag tänker att jag ska försöka ge mig på detta ett tag ändå, är nyfiken på om det gör någon skillnad. Ungefär såhär såg det ut:

Återkommer med en analys av hur det går, ska försöka testa på några fler träningsformer också…

//Träningsnarkomanen Jennie

Skapad av Jennie Speicher ons, oktober 14, 2015 22:12:56

För några månader sedan så åt jag lunch tillsammans med en vän. När vi ätit klart så lurade en liten spillevink i ansiktsvrån på henne och det kröp fram att hon hade en idé som hon ville presentera för mig. När jag nyfiket uppmuntrade henne så spred sig den lille spillevinken i hela hennes ansikte och hon började berätta om hennes dröm om att skapa ett eget hästmagasin på nätet.

Jag som är av den nyfikna typen som verkligen gillar drömmar och projekt började fråga mer om hennes planer. Spillevinken från ansiktsvrån hade nu spridit sig i hela henne när hon tog fram ett anteckningsblock och pratade på om hennes tankar och idéer. Hon bläddrade i blocket och kom fram till ”bloggar”. ”Det är här som du kommer in i bilden” säger hon då till mig och frågar om jag kan tänka mig att skriva en blogg om min väg mot att bli en utbildad tränare.

Jag hade nästan aldrig läst någon blogg, än mindre skrivit någon förut. Men nya projekt är som sagt alltid roligt, så jag svarade entusiastiskt att jag gärna skulle hjälpa henne med sidan och att jag absolut kunde testa att skriva en blogg. När hon släppt av mig och jag stängde bildörren efter mig så var jag full av inspiration, men tänkte ändå för mig själv att vi får väl se När det händer, Om det händer.

Bara någon månad senare, i slutet på augusti så lanserades Equestriiana på nätet. Amanda skickade inloggningsuppgifter för bloggen till mig och så var vi tydligen igång. Shit! Vad gör jag nu?

Lite tappert så fick jag till slut iväg ett första inlägg. Men vem vill läsa om mig?

Väl förbi det första inlägget så flöt det på lättare. Jag har alltid tyckt om att skriva, och när hjärnan väl börjat snurra så dyker det upp allt fler rubriker att skriva. Det finns många ämnen som engagerar mig och det är svårt att sluta när jag väl börjat skriva om dem… Försöker ändå att begränsa mig så gott det går, det är ju trots allt en blogg och inte en roman.

När vänner och familj började kommentera det jag skrivit så blev jag förvånad -är det alltså någon som läser mina inlägg? När jag sedan fick besökssiffrorna för sidan blev jag helt paff -vart kommer alla dessa människor ifrån?

Jag tillhör en av dem som var sen med att skaffa Facebook och har till skillnad mot många andra inte FB installerad i min telefon. Nu loggar jag in för att skriva att jag lagt upp ett nytt inlägg, men annars är jag inte så duktig på att följa flödet på sidan. Men i och men galna ökningen av besöksstatistiken på min blogg så inser jag vilken fantastisk genomslagskraft som internet, och då kanske framförallt just Facebook, har för att sprida information. Min fascination för detta, samt styrkan i detta ord fick därför pryda rubriken av detta inlägg idag. ”Genomslagskraft”.

Det här inlägget vill jag använda för att skicka ett stort tack till Equestriianas grundare Amanda Lillieqvist Lagerqvist för att du lurade in mig i detta, jag hade glömt hur mycket jag tycker om att skriva.

Vill också skicka ett stort tack till alla er som läser, jag hade aldrig räknat med ett sådant gensvar. Jag hoppas att jag kommer kunna bjuda på ämnen och tankar som intresserar er och vill också passa på att uppmuntra er till att delta genom att bidra med kommentarer och frågor i bloggen.

Avslutningsvis så tänker jag att det är märkligt att man kan vara en sådan som planerar och försöker, kämpar och vill, och sen så dimper det plötsligt bara ner en chans i knäet på en. Som kanske ändrar allt.

…Eller åtminstone gör en glad en stund 🙂

Dags att dra täcket över huvudet nu, dröm sött gott folk!

//den numera bloggande Jennie

Skapad av Jennie Speicher sön, oktober 11, 2015 20:52:34

När man göra så gott man kan. När man lägger ner så mycket tid, energi och kärlek. Men ändå inte når fram.

Idag försökte jag. Men det är svårt. Resultatet från dagens tävling var inte riktigt lika dåligt som sist, men det är inget att skryta med när man går från 47 till 49 %. Kanske är det dags att tänka om? Igen. Ska se om Jennie kan sitta upp och känna på Sackini i veckan, kanske kan hon känna någon som inte jag kan? Ska också kolla om vi kan få tid på kliniken i slutet av veckan, vi brukar åka dit varje halvår för att kolla att allt ser bra ut. Även om man inte kan se någon hälta så kan det vara skönt att utesluta att det är något knas i kroppen som gör att det blir som det blir.

Jag är en sådan som tänker att det finns en mening med allt. Oavsett hur dåligt det går och vilka motgångar man än har så tänker jag att till slut så kommer man att förstå. Som jag skrivit tidigare så har jag också en känsla av att jag och Sackini kommer att göra något riktigt coolt tillsammans, vilket vi också redan hunnit göra. Men någonting, långt där inne i själen, säger mig att vi har mer häftiga saker kvar att uträtta. Jag undrar bara när jag ska få reda på vad.

Efter omständigheterna så är det ändå något roande i att se hur Sackini kan vara så spänd och övertaggad på banan, och sedan gå ut därifrån och se ut som om han vunnit OS. Vad skulle man inte ge för att ha den känslan efter varje ritt?

//en Jennie som fortfarande undrar

Skapad av Jennie Speicher sön, oktober 11, 2015 11:15:12

Så var det dags att ge sig iväg ut på tävlingsbanan igen! Denna gång styr vi kosan mot Almare Stäket för att ge oss på en MsvB4. Man tappar verkligen rutinen när man inte kommer iväg så ofta, och det är lätt att missa något när man packar. Därför är det väldigt skönt att ha en checklista så att man ser att allting kommer med. Även de mest självklara sakerna kan vara lätt att glömma, kanske just för att de känns så självklara. En gång så upptäckte vi att vi missat sadeln… Som tur var så var det inte så långt hem till stallet, så mamma hann åka och hämta den innan start.

För att inte glömma saker så har jag skrivit i ordning en checklista som jag använt under många år. Den använder vi först när vi packar, och sedan stämmer vi av den tillsammans innan vi åker så att vi verkligen fått med allt, så att inte den ena tror att den andra packat och vice versa. Testar att bifogar filen här för de som är intresserade:

Att komma igång med träningen efter sommaren har inte varit så lätt. Träningen gick riktigt bra i våras, så Sackini fick en lugn semestersommar med sommarbete, mycket uteritter och annan träning än dressyr för att jag tyckte att han skulle få en liten andningspaus efter att ha jobbat på så bra. Att sedan hitta tillbaka till samma flyt i träningen har krävt mycket jobb och vi har arbetat mycket med att få honom att släppa spänningar och jobba på framåt. Det blir bättre och bättre och under några pass har det känts riktigt bra! Men det är svårt att hålla ett jämnt flyt och vi har haft några bakslag.

Sist vi var ute var den 29 augusti då vi hade en riktig ”all-time-low” med 47 % i MsvB4. Vi höll på att köra fel på väg till tävlingsplatsen, men lyckades ändå komma fram i tid till sist. Väl framme så kändes det bra tills vi kom fram till framridningsbanan som var en paddock med djupt och tungt sandunderlag. Med tanke på Sackinis gamla skada så är jag väldigt försiktig med att rida på framåt på ett sådant underlag, så kunde inte rida fram som jag hade tänkt. Sen blev det mycket skritt i väntan på att komma in i ridhuset, och väl inne på tävlingsbanan så var han både spänd och lite övertaggad, så han hittade på lite egna små idéer… Kort sagt inte en så lyckad tävlingsdag.

Med den tävlingen och den senaste tidens träning så har jag därför funderat på om jag skulle åka på dagens tävling eller inte. På tisdagens träning för Jennie så var han väldigt spänd till en början, men det blev bättre och bättre. Framförallt så fick jag hjälp att rida i en ny form i traven, och våga lita på att han gick kvar där. Brukar ofta rida honom ganska låg och rund, men då plockade vi upp honom i en lite högre form där han fick bära sig själv mer.

På onsdagens träning så red vi igenom programmet två gånger, och jag jobbade på att försöka rida honom i den högre formen och lita på honom där. Trots några missar så gick det över förväntan och vi gjorde några moment riktigt bra. Jennie tyckte då att vi skulle ge oss på ett försök på tävlingen, att vi inte har alltför mycket tid på oss, utan att vi lika gärna kan ge oss ut och testa.

Så idag testar vi. Må det bära eller brista.

Efter gårdagens pass och efter en natts begrundande så har jag beslutat mig för en plan. Jag har kommit fram till att det som stör mig mest inte är bristen på placeringar, utan anledningen till det. Hade vi visat upp vår bästa sida och fått dålig poäng på det så hade det varit en sak. Men det som händer är oftast att framridningen går bra, men sen tappar jag kontakten med honom när det är dags för programmet. Alltså kan jag inte visa honom vägen när det verkligen gäller.

Det är jag som bestämt att vi ska in på den där banan. Det är jag som har bestämt datumet, jag som har bestämt vilken klass. Precis som att jag ska hjälpa honom över ett hinder så är det jag som måste guida honom igenom programmet. Om han blir spänd så ska jag kunna hantera det, om han taggar till så ska jag kunna hantera det också.

Idag är tävlingen bara en träning. Och jag ska ännu en gång träna på att förstå denna fyrbenta varelse som fascinerar mig så. Jag ska strunta i vad poängen säger och lägga fokus på att guida min vän så att vi tar oss igenom det här. Tillsammans, utan glappkontakt. Hoppas att jag lär mig något.

//en Jennie som hoppas lära sig nåt nytt

Skapad av Jennie Speicher fre, oktober 09, 2015 18:25:26

Flickan är inte så stor
Hon där Viljan bor

Likt en eld ligger den där och glöder
En pust av syre och den flammar över

En brand som ger styrka och kraft
Men den är också en av de svagheter hon haft

Vet man inte vad man ska göra av den
Så kan det kännas som om den ska förgöra en

Men om man vet vart man vill gå
Så är det en av de starkaste krafter man kan få

Hon är flickan med elden av vilja i sin kropp
När hon drömmer så finns det inget stopp

För hon Vill, Hoppas och Tror
Hon där Viljan bor

//en Jennie med mycket Vilja

Skapad av Jennie Speicher ons, oktober 07, 2015 10:54:38

Igår så skadade sig en häst i stallet. Jag pratade med ägaren som sa ”Att jag alltid ska ha sådan otur, det känns som att det bara är jag som har en sådan otur hela tiden. Men det kanske är så som alla känner?”

Det är så sant det som hon säger. I sitt eget liv så växer motgångarna, medan man ofta kan tycka att det går så himla bra för alla andra. Men sanningen är ju att motgångar har vi allihop, olika stora och olika många, men alla möts vi av dem. Det enda vi kan göra är att förbereda oss för dem och lära oss att bemöta dem på rätt sätt.

En sådan motgång för mig har varit mina svårigheter på tävlingsbanan som följt mig under många år. När träningen hemma bara går bättre och bättre och vi tränar svårare och svårare saker, men resultaten på tävling knappt visar någon skillnad. När man har en vinnande känsla hemma och sedan lägger sig sist i resultatlistan, ofta utan ens godkända poäng.

Visst är det tråkigt att mötas av såna resultat efter alla timmar, pengar och mängder av kärlek och engagemang som man lagt ner. Visst hade jag velat lyckas bättre även där. Jag hade kunnat ge upp, byta häst eller bara lägga av med ridning. Men det är inte vad jag tror på.

Det började redan med min ponny som kunde lägga i nödbromsen eller helt enkelt skugga för exakt allt inne på banan. Det kunde hända att jag red hela programmet på en volt i mitten ibland. Men jag vägrade ge upp. För jag älskade den söta lilla ponnyn, och jag ville visa att Han kan och Jag kan. Tillsammans. Vi kämpade på och även om man minns alla gånger som det inte gick bra så måste man ibland påminna sig om alla gånger som det faktiskt gjorde det. Vi har kommit sist med 45 %, men också vunnit med nästan 70 %. Och mellan tävlingsstarterna så har vi gjort många andra roliga saker som att galoppera barbacka längs ängarna jämte vattnet ute på Wiad. Jag kommer alltid att vara tacksam för det han lärt mig och den tid vi haft tillsammans.

På hösten 2009 så fick Cocos nya ägare som fortsatte resan tillsammans med honom, och jag följer honom än idag.

Jag hade planerat ett uppehåll, men bara två veckor efter försäljningen så var det dags att träffa Sackini. Mitt första intryck av honom när vi kom dit för att kolla på honom var hans vänliga blick när han kom skrittade på grusvägen utanför stallet på Hogsta. När jag sedan satte upp för att provrida så minna jag ett tillfälle då jag red rätt upp, såg upp på bilden i spegeln och fick känslan av att vi skulle göra något coolt ihop.

Självklart hade jag hoppats på succé på tävlingsbanorna med denna nya fina häst. Men inte heller med honom har tävlingsresultaten varit strålande. Vi har lyckats knipa någon rosett tillsammans, men också jobbat mycket med spänningar och att hitta ett bra flyt på banan. Men vi tränar på för fullt och de framgångar som vi haft är jag också väldigt stolt och glad för. Att vi faktiskt lyckats kvala upp från MsvC och hunnit med åtminstone en start med godkänt resultat i MsvB. För Han kan, jag Kan och Tillsammans ska vi visa att vi kan ännu bättre.

Men en av de saker som jag är gladast för med honom, förutom att han varje dag förgyller min tillvaro med den där vänliga blicken, är att vi faktiskt flera gånger har uppfyllt ett av mina stora mål med ridningen, ett mål som slår alla tävlingsresultat med hästlängder. Och det är att det flera gånger har kommit fram människor till oss, på framridningen inför en tävling, efter en tävlingsstart eller bara hemma på träning. Folk som jag känner, eller som jag aldrig har sett förut, men som har något gemensamt: De behöver inte komma fram till mig. Men ändå har de gjort det, bara att få berömma mig för vilken häftig häst jag har, att de tycker att vi är så fina tillsammans och att jag rider så mjukt. Det är i såna stunder som man inser att oavsett hur tävlingarna går, så har vi faktiskt gjort något riktigt coolt tillsammans.

Jag skulle kunna skriva så himla mycket mer om det här ämnet, men ska försöka begränsa mig såhär. Sammanfattningsvis så skulle jag bara vilja skriva att alla möts vi av motgångar, trots att man inte alltid ser när det händer andra. De kan vara riktigt tuffa att ta sig igenom, men utan dem så skulle vi inte uppskatta framgångarna lika mycket.

För min del så har jag lärt mig att hantera motgångar på tävlingsbanan genom att fundera på vad som verkligen är viktigt. Att uppskatta de andra delarna i livet, och i det här sammanhanget, med mina hästar. Framförallt så tror jag också att mina motgångar har bidragit till en av mina främsta egenskaper -Ödmjukhet. Inför både mig själv och andra. Och inte minst, att uppskatta framgångar när de kommer. För jag har verkligen kämpat för att nå dem.

Till sist vill jag också tacka min familj, mina vänner och tränare som har stöttat mig, uppmuntrat mig och visat att de trott på mig -oavsett om jag tagit hem en rosett eller inte. Ni är ovärderliga!

//en tacksam Jennie, som inte har gett upp