Fem dagar senare så tror jag att jag nu till slut lyckats svara på alla gratulationer som jag fick på min födelsedag. Att så många fina människor ägnat mig en tanke gör mig lika positivt överraskad varje gång.

Det har också fått mig att fundera över varför man säger grattis till någon som fyller år. För att man överlevt ett år till, eller kanske bara för att lätta lite på åldersnojan över att bli äldre? Förra året så kände jag lite på den nojan, men det gick över den dagen som jag firade med familj och vänner, då kändes det plötsligt bara roligt. I år så har jag behållit den goda känslan och jag kände bara att det var ett bra tillfälle att ägna tid åt och att bjuda in några av dem som betyder allra mest för mig.

Så jag tror att jag kommit fram till vad födelsedagsgratulationer betyder, åtminstone för mig själv, men kanske också för dig. Precis som att man kan vinna Jackpott på Lotto så har också jag vunnit, varenda fin familjemedlem och vän jag har är var och en för sig den högsta vinsten man kan få. Så Grattis mig för att jag får dela mina dagar med några av de finaste människorna som vandrar på denna jord, och Tack för att ni vandrar bredvid mig.

//en Jennie som nu blivit ett år äldre och ett år rikare på fina vänner

Tystnad behöver inte betyda att man inte har nåt att säga.

De där fina människorna, de som gör en glad och som betyder något för en. De kan ha klivit in i ditt liv alldeles nyss, de kan ha funnits där ända från start eller så kanske de till och med är några av dem som gjort att du finns till eller är en del av historien innan du föddes.

De där fina människorna, de som man vill göra glad och som man vill göra något betydelsefullt för. När någon av dem skadas, mår dåligt, blir sjuka eller till och med är döende, då vill man göra allt man kan för dem. För att man vet att de skulle ha gett allt de kunnat för dig.

Det kanske hjälper med en middag, fika eller en promenad runt stan. Att komma med blommor och choklad är ofta ett säkert kort. Något så litet som ett sms eller ett samtal kan rädda en dag, ett liv.

Men ibland kan man inte göra något av det. De klassiska kuckelimuck-medicinerna som mat, godis, promenader eller blommor kanske inte ger något alls, de kanske varken gör någon gladare, friskare eller piggare. Men något som man nästan alltid kan, och som kanske ändå är den bästa presenten av dem alla, är att finnas där. Att torka en tår, hålla en hand, byta några ord. Eller bara sitta bredvid en stund, vara i samma rum och andas samma luft. Det kan vara fem dagar, fem timmar eller kanske bara fem minuter. För något av det finaste vi har att bjuda, och som också är bland det dyrbaraste som finns, det är vår tid. Och oavsett hur tjockt schemat ser ut eller hur fullsmockad kalendern är så borde det alltid finnas tid för de där fina människorna, de som gör en glad och som betyder något för en.

 

//en Jennie som försöker finnas där, även om det aldrig känns tillräckligt

Den senaste tiden så har det inte blivit så hård träning för mig och Sackebusen då vi haft otur med flera saker som har satt käppar i hjulen för oss, senast så fick han vila några dagar efter att ha blivit halt av ett litet sår i karleden. Nu börjar vi dock komma igång igen och har också haft hjälp av en massör för att komma åt Sackinis spända muskler. Vid andra besöket nu i veckan så tyckte han redan att det var stor skillnad, så det ska bli spännande att se vad han kan göra!

I samband med det så har jag försökt att jobba extra noga med att verkligen få Sackini att jobba rätt genom hela kroppen, att hitta ett bra grundtempo där han jobbar på bra utan att skynda iväg och, nästan svårast av allt, att hitta en bra form. Han blir lätt spänd och har en lång hals, vilket gör att jag från början ofta ridit honom rätt lång och låg. Under tidens gång har jag successivt kunnat jobba honom rundare i formen, och på senare tid även kunnat få upp nacken mer.

Igår blev det ett tömkörningspass i ridhuset. Använde en ledande töm på inner och gramantöm på ytter och jobbade i ett lugnt tempo, men med bibehållen energi och försökte få honom att jobba in i handen utan att nosen skulle hamna bakom. Tränade öppnor och skänkelvikningar blandat med volter och vändningar för att bibehålla en bra kontakt i bägge tömmarna, samt för att få honom att slappna av mellan sidvärtsrörelserna.

Avslutade passet med att ta av gjorden och rida lite barbacka. Sackini blir nästan alltid lite försiktig precis när jag sitter upp, men sen gick det bra och han kändes fin!

Det känns nästan lite ”tabu” att rida barbacka på en så pass fin dressyranläggning, men jag tycker att det är ett häftigt sätt att verkligen känna hästens rörelser och känna sig som ”ett”. Jag har ridit barbacka på alla mina hästar och är glad att det går att göra även på den fina dressyrhästen som jag har idag. En riktig ponnyfason som på något sätt påminner mig om det oskyldigt roliga med den här sporten. Något som jag tror att vi alla behöver bli påminda om på något sätt, oavsett hur höga mål vi har.

//en Jennie som fortfarande håller på med ponnyfasoner

Det är den första januari, den första dagen i den första månaden, startskottet för ett nytt år och början på framtiden. Många pratar om möjligheter, äventyr och nyårslöften som ska förändra deras liv!

…det är den första januari, den första dagen efter ett helt år, återhämtningens dag och början efter slutet. Många pratar om trötthet, pizza, bio och löften om att aldrig dricka mer!

Det är den första januari, årets första dag, men ändå dagen efter. Jag sitter i soffan i det nedsläckta vardagsrummet. Bredvid mig sover min sambo sött och bredvid honom gör en av katterna likaså. Förutom akvariepumpens kluckande bubblor så är det helt tyst. Efter att totalt ha vridit på dygnet de senaste veckorna känns det tidigt när klockan inte ens slagit elva.

Det är den första januari, inte bara den första dagen eller dagen efter utan snart också dagen före jobbet och verkligheten. Jag lyssnar min min sambos drömmande susningar och tänker att för tillfället har jag fullt upp att njuta av den första januari, dagen emellan.

//JanuariJennie

Som jag nämnde i förra inlägget så är jag en riktig tidsoptimist som ofta kommer sent, men också ofta stannar sist. Igår blev inget undantag då vi var bland de sista som anlände till födelsedagsfikat för en av mina bästa vänner. Efter en mysig middag på o`learys följt av film och guitarhero hemma hos dem så hade klockan passerat midnatt och vi var därmed de sista gästerna kvar.

Apropå temat Tid så undrar jag ibland var tiden tar vägen. En av anledningarna kallar jag för ”Ska bara”…

På väg hem från kalajset så hämtade vi upp några fiskar hos några kompisar och blev kvar en stund för att prata med dem. Skulle bara. Väl hemma i huset så matade jag katterna och då kunde jag lika gärna fylla på fodertunnan. Gosa med katterna. Ställa i ordning i köket. Skulle bara.

Gick för att borsta tänderna. Någon av katterna har kissat på golvet i badrummet. Rensar kattlådorna. Bäst att städa felkisset på en gång. Bäst att börja med att dammsuga upp kattsanden på golvet. När dammsugaren ändå är framme kan jag dammsuga hela våningen. Bäst att svabba bort kisset. När svabben är framme kan jag lika gärna svabba hela våningen. Och slänga in en tvätt, för tvättkorgen är ju full. Skulle bara.

Efter det och allt annat ”ska-barande” så visar klockradions lysande siffror på 04.25 och jag ska bara skriva klart det här blogginlägget. ”Inget mer ska bara Alfons!” Direkt i säng alltså!

Det fick bli en natts sömn, ytterligare lite ”ska barande” och ett trevligt nyårsfirande. På grund av det så fick detta inlägg därför vänta till idag och därmed också inleda det nya året. Vill med det också passa på att önska er alla ett fantastiskt nytt år, hoppas att 2016 kommer bjuda på många roliga, mysiga och spännande nya upplevelser och utmaningar!

//en Jennie som kanske lite alltför ofta ”ska bara”

Ibland så kan det kännas som att tiden rinner iväg och den senaste tiden har verkligen inte varit något undantag, det har känts mer som ett vattenfall än en liten å… Inser att det snart har gått en månad sedan mitt senaste inlägg så jag tänkte att jag skulle passa på nu under semestern att komma igång igen. Vilket ämne passar då bättre att börja med än just Tid?

Själv är jag en evig tidsoptimist, den som känner mig vet att jag nästan alltid är lite sen. Jag har förstått att en del kan ta illa upp av det, men det finns absolut inget illa ment med det. Det är bara det att jag ser tid som en möjlighet att hinna med något, oavsett om det är 5 timmar eller 5 minuter. Det gör att det nästan är svårare för mig att vara punktlig om jag har gott om tid på mig, då hinner jag ju göra ÄNNU fler saker innan det är dags att åka… Men sen är jag också ofta den som stannar sist, för det är oftast SÅ många saker jag vill hinna göra och SÅ många människor jag vill hälsa på innan jag går hem.

Tänk att en del alltid har tid medan en del andra aldrig har det. Ändå har vi alla sju dagar per vecka och 24 timmar per dygn. Är det inte märkligt?

Det finns ett gammalt uttryck som säger att man har den tid som man tar sig. Jag tycker verkligen att det är sant. För oss i hästbranschen är det lätt att relatera till: I snitt så spenderar jag minst två timmar per dag i stallet, oftast mer. Inklusive restid är vi uppe i tre timmar. Minst. Då kan man tycka att de dagar som man inte åker till stallet, de borde man hinna med hur mycket som heeeeelst på. Men ibland hinner man ändå ingenting.

Åt andra håller fungerar det på precis samma sätt. Att hur smockat schemat än är så kan man alltid klämma in lite tid åt det som är viktigt, som ett samtal med en vän.

För mig som ofta fyller mitt schema så gott det går och som vill nyttja varje vecka, dag, timme och minut så är det fantastiskt att bo med en som inte riktigt tänker likadant. En som stoppar mig i tankarna på jobb, städning, träning, stallet osv och får mig att göra ingenting för en stund. För att göra nästan ingenting, med någon som betyder nästan allting, det är ju bland det viktigaste som finns.

Ni hinner jag inte skriva mer, för nu ska jag ta lite tid till den fina karl som jag bor med. Ska försöka unna mig några fler minuter till bloggen snart.

Tills dess – ta dig tid att träffa någon som betyder något för dig, det kan vara det bästa du gjort på länge.

//schemaJennie

Bättre sent än aldrig, här kommer nu lite fler bilder från Sweden International Horse Show och Friends Arena. Helgen bjöd som sagt på många fina ekipage och ögonblick, här kommer lite bilder från en ritt som gav mig gåshud…

Söndagen den 29 november så red Kristian von Krusenstierna in på banan och speakern berättar att det blir för sista gången tillsammans med sin fina häst Biggles 1015. Avslut som detta är alltid sorgliga, men vilket avslut sen!

Jag minns första gången jag såg en kur med detta ekipage, det måste ha varit en av de första starter som de gjorde tillsammans och det märktes att de hade lite svårigheter med kommunikationen. Efter det har man kunnat följa deras enorma framsteg från tävling till tävling. Jag minns att jag såg en start de gjorde i Falsterbo för något år sedan där man verkligen såg att nu, nu börjar det klicka. Att sedan följa upp hela resan med denna fantastiskt fina ritt i denna stora arena gör att resan inte slutar med en punkt, utan helt klart ett utropstecken! Hela ritten var väldigt mjuk och följsam och känslan såg ut att säga som kameran ”klick”!

(Klicka på bilderna för att göra dem större)

Att rida in på en arena och göra ett fint program på en fin häst måste kännas toppen. Men att dessutom veta med sig att det här har jag och min häst kämpat för, och till slut så också verkligen klarat, tillsammans, den känslan måste vara oslagbar. Efter att ha sett delar av den resan som de gjort tillsammans så kan jag inte göra annat än att ställa mig upp tillsammans med resten av läktaren och klappa händerna för detta ekipage. För oavsett om domarens poäng inte gav någon rosett idag så vann de en tävling ändå -sin egen.

//en Jennie som känner sig överröst av glädje över den kärlek som kan finnas mellan häst och ryttare

Jag brukar väldigt sällan vara nervös när jag ska tävla, men jag har upptäckt att det är mycket värre att sitta på läktaren. I sadeln kan man ju påverka massor, men på läktaren är man helt enkelt… maktlös.

Tur då att min härliga tränare Jennie Larsson klarar sig bra på banan utan min hjälp, i söndags så lyckades hon rida ihop 73,55 % tillsammans med sin fina häst Zircoon Spring Flower! Resultatet gav dem en niondeplats i Grand Prix Kur, vilket var fantastiskt bra jobbat i det starka startfältet! Det som gjorde mig gladast var dock att se Jennies leende i början av ritten och sedan lyckan som spred sig i resten av ansiktet efter sista halten, helt enkelt oslagbart! Lyckades faktiskt fånga en bit av ögonblicken med min kamera, här kommer resultaten! (Klicka på bilderna för att göra dem större)

När jag pustade ut efter Jennies avslutande hälsning så kände jag att jag börjar förstå min mors reaktioner bättre, även om jag inte riktigt gått riktigt så långt än. En gång på tävling så frågade jag henne hur ritten såg ut och hon svarade då ”jag vet inte, jag låg på gräset, tittade upp på himlen och vågade inte kolla”…

 

//den väldigt stolta eleven Jennie, som upptäckt att man kan bli mer nervös på läktaren än i sadeln

Först ut för fredagen var Lövsta Future Challenge! Ett häftigt tävlingskoncept som är stiftat av Lövsta Stuteri och som finns både för hoppning och dressyr. I dressyren så är det uppdelat på fem deltävlingar och sedan en final i Friends där ekipagen rider om en prispott på totalt 400 000 kr, vilket är en ovanlig summa inom svensk dressyrsport. Tävlingen är uppdelad i två delar, en för unga ryttare (upp till 25 år) och en för unga hästar (upp till 11 år).

Sammanfattningsvis så är det en häftig satsning på de unga inom ridsporten, läs gärna mer på http://lovstafuturechallenge.se/

I fredags så var det alltså finaldags! De började med avdelningen för unga ryttare där jag tyvärr missade de första ekipagen, men hann i alla fall med det sista ekipaget i klassen som bestod av Tove Melin och Dawson 5.

I startfältet för Lövsta Future Challenge med unga hästar så var Emma Karlsson först ut med sin Midt West Casino. Detta ekipage var även med under clinicen för Isabelle Werth den 24 oktober, och det var verkligen kul att se hur de har utvecklats sedan dess! Emma berättade då om att hon haft honom sedan han var 5 år och att han då hade brutit sin högra höft, vilket göra att han gärna lutar sig till höger när han spänner sig.  Här kan du läsa mitt tidigare inlägg från Isabells Clinic. De fick då mycket beröm av den världskända ryttaren, men också tips för att få hästen mer lösgjord och rundare i formen. Det såg verkligen ut som om de gjort sin läxa, för i Friends så bjöd ekipaget på en mycket mjukare och stadigare ritt, roligt att se!

 

Andra på tur efter Emma var Gunilla Byström med sin häst Vectra.

 

Det är alltid roligt att se glada ryttare som klappar om sin häst efter avslutad ritt, och helgen bjöd på många såna fina ögonblick, kul att se!

Näst på tur har vi Charlotte Haid Bondergaard med Roberto Des Frettes! Ytterligare en bild av detta ekipage hittar ni längst upp i detta inlägg.

Så sist ut i klassen så har vi Per Sandgaard med Final Cut! Sist men inte minst, för de gick in och vann klassen med 70 %!

Som sagt så slutade Per som vinnare i klassen för unga hästar. I klassen för unga ryttare så hittar vi Ida Kristoffersson med Rolex TP, grattis!

….Det blev lagom rörigt med 8 hästar på ärevarvet…

Grattis till vinnarna, men också stort grattis till övriga placerade, låt oss inte glömma att det här var finalen för hela Lövsta Future Challenge. Bra jobbat!

 

//en Jennie som är glad över att se så många fina ekipage