Det finns bara en slags framgång -att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt.

Christopher Marley

Efter att ha legat nerbäddad med en förkylning i nästan en vecka så tog jag med min snoriga näsa och åkte med mamma till Södertälje Ridklubbs dressyrtävlingar i söndags. Där mötte vi upp med några vänner för att kolla på den tidigare stallkompisen Karin Wannerud och den nuvarande stallkompisen Sofia Matteoni när de skulle starta med sina fina hästar i FEI Intermédiaire I Kür.

Rutinerat så hängde både filmkameran och digitalkameran med, så Karin och Sofias ritter hamnade på film (även om den blev något skakig i zoomningarna, märkte att förkylningströttheten gjort mig lite darrig på handen)… Eftersom det är lite svårt att både filma och fota samtidigt så blev det inte så många bilder på de två, men några blev det i alla fall:

Sofia med sin Du Maurier innan startsignal:

Med Karin så hann jag inte fota något under ritten, men mötte upp dem utanför tävlingsbanan och fick några bilder. Karin var överlycklig som vanligt (se tidigare inlägg om Djursholms lyckligaste ekipage) 🙂

Efter sin ritt så rusade Karin iväg för att kolla på sin klubbkamrat Åsa Abrahamsson som skulle debitera i klassen med sin häst River Dance. Jag följde med Karin upp på läktaren och hon sätter sig på mitten av långsidan ”Jag lovade att sätta mig så att hon såg mig, hon är jättenervös!” Som sagt, en riktig kompis 🙂

Här fanns ingen anledning till att vara nervös, det klarade de galant! Det är alltid roligt att se ryttare som är glada och klappar om sin häst efter avslutad ritt. 🙂

Sist ut i startfältet var ännu ett ekipage från Dressage club – Terese Klintström med Don Sanchez. Även dessa två lyckades jag få med på några bilder:

Lite tråkigt för dem att herrn hittade lite ”spöken” under ritten (kanske var han inte helt van med trycket i musiken ännu), men fortfarande ett väldigt trevligt ekipage att se på. 🙂 Kul också att se att Terese klappade om sin häst och verkade vara vid gott mod även om det kanske inte riktigt gick som hon tänkt sig. Ingen placering för dem idag, men lika fina för det.

Placering blev det dock för Karin och Putte som plockade med sin en gul rosett för dagen!

Det var en mycket trött Jennie som kom hem efter några timmar på Södertälje, hoppas att denna uthålliga förkylning ger med sig snart… Dock också en väldigt glad Jennie efter att ha umgåtts med trevliga vänner och sett fina ekipage 🙂

//tävlingsfotografen Jennie

Det är den 30 december 1998, en dag som vilken annan som helst. På Balingsta gård i Huddinge har man jobbat för fullt för att hålla paddocken ridbar trots vintervädret som vilar över landskapet. Det är kallt och kyligt, men vad gör man inte för att hålla igång med träningen under vintern?

Just den här dagen är det hoppkurs som gäller och Pia gör klart sin häst Nikita inför träningspasset, mamma som alltid brukar vara med är hemma och förbereder maten inför nyårsmiddagen de ska ha dagen därpå. Det är en dag som vilken annan som helst, men det är också en dag som ska förändra Pias liv.

Men låt oss nu inte gå händelserna i förväg, vi backar bandet lite. Vem är den där Pia?

Den där dagen hade Pia hunnit bli 18 år, nästan 19. En tjej med mycket vilja och många järn i elden. Som började jobba helg redan som 15-åring och som verkligen levde för hästarna och för stallet. Familjens första ponny hette Betty och henne delade Pia med sin syster Jessica. När de blev tvungna att ta bort henne efter en skada i hagen så ville systern ha en stor häst, men det ville inte Pia, hon var då bara 16 år och ville fortsätta med ponny ett tag till. Systern och mamman hittade ett sto vid namn Nikita, men Pia tyckte att hon var alldeles för tråkig. Det var först vid tredje provridningen, då hästen blev rädd för något och flög runt som en tok som hon plötsligt sa att ”henne tar vi!”

Efter bara några månader så var det bara Pia som red och trots två olycksaliga år med denna tokiga häst som drog på sig skada efter skada i hagen så tränade de på och tävlade i hoppning, dressyr och hann även med en start i debutant, med siktet inställt på fälttävlan. Så med ens är vi tillbaka vid den 30 december 1998, en dag som vilken annan som helst, men också en dag som ändrar allt.

Hoppträningen gick bra trots vinterkylan. Pia styr sin Nikita över ett hinder och under transportsträckan till nästa hinder så ska hon berömma sin fina häst, men ser inte isen som gömmer sig i vattenpölen framför dem.

Nikita tappar fotfästet på isen och går omkull. Pia faller med henne, med pannan först och åker sedan runt på rygg. Det svartnar för ögonen.

När Pia öppnar sina ögon igen så ser hon sin häst ligga bredvid henne. Hon reser sig först när Pia kommer fram till henne tillsammans med sin tränare. Allt verkar okej. Mamma som alltid var med, men inte just idag, hade kanske kört dem till sjukhus på en gång. Men Pia gör som man brukar säga ”Upp i sadeln igen!” och hoppar ett hinder till innan de nöjer sig för dagen.

Väl hemma igen så känner hon sig mörbultad (såsom man brukar efter ett fall), men de bestämmer sig för att vänta med att åka till akuten för att slippa åka över nyårshelgen då det är jourläkare som arbetar och troligtvis har fullt upp.

Efter tre dagar så står hon inte ut längre, då har ryggen låst sig och hon kan knappt röra sig. Väl på akuten får de ett rum och läkaren som kommer in frågar om trafikolyckan -han har tydligen fått fel journal med sig. Han kollar då inte nacken, utan bara ländryggen och för inga anteckningar eftersom han har fel journal med sig. Konstaterar att det måste vara en muskelsträckning.

1999 inleds därför med flera besök till en kiropraktor och hon börjar träna med en personlig tränare för att stärka sig. Hon försökte att träna med Nikita, men började få rejäla problem med höger hand och arm, vilket gjorde att det mest blev olika medryttare som fick rida istället för henne.

Pia tog studenten, började jobba deltid på Ikea, men fick gå allt oftare till vårdcentralen på grund av huvudvärk och problem med nacken. Sjukskrivningarna avlöste varandra och hon ordinerades medicin för sin värk.

Först ett år efter olyckan, vid årsskiftet 99-00 så togs de första röntgenbilderna på Pias nacke. Den första läkaren bedömde dem som felfria, men efter att Sofiahemmet kollat på bilderna så konstaterades ”uträtad halslordos” och att ”intervertebralhål C3-4 och C4-5 höger är försnävade”. Hon hade alltså förvrängningar i lederna i nacken och dessutom dålig vattenhalt i diskarna. Det blev dock ingen åtgärd förutom mer sjukskrivning och ökad medicindos.

Hon började gå hos sjukgymnast flera dagar i veckan, och avbröt sjukskrivningen i förtid efter att ha diskuterat fram nya arbetsuppgifter med sin arbetsgivare. Det räckte dock inte, och hösten 2000 så blev hon helt sjukskriven.

Därefter följde år av försök till arbetsträning som inte fungerade, kontakt med smärtkliniken inleddes och flera medicinska undersökningar gjordes där läkare gav olika diagnoser i form av fibromyalgi, reumatism, whiplash med flera. …Vilka alla motbevisades. Vid det här läget börjar Pia bli riktigt frustrerad och senare rent utsagt förbannad när hon ordinerades till en smärtskola för pensionärer som skulle lära sig att leva med sin smärta.

Som om inte de medicinska motgångarna vore nog så fick hon dessutom inleda en rättsprocess mot sitt försäkringsbolag år 2006, då de inte ville ge henne ersättning för sina konstaterade skador. Efter att ha ansökt om ersättning så hade de först skickat ett brev där det stod att hon inte hade någon skada, och efter att ha fått underlag från vården så kom svaret att hon har en skada, men att den inte berodde på olyckan, utan var en förslitningsskada från hennes arbete. Innan skadan hade hon alltså bara arbetat deltid på Ikeas lager som truckförare, vilket försäkringsbolaget även angett i sitt försvar. År 2007 avslutades processen till Pias fördel, rätten beslutade att skadan berodde på en olycka och försäkringsbolaget fick då både ersätta skadan och betala rättegångskostnader med ca 240 000 kr.

Efter många om och men så fick Pia år 2010 till slut kontakt med en läkare i Lund som efter nya plåtar på hennes nacke kunde konstatera diskbuktning och förträngningar i nervrötterna. I december så testas några rotblockader vid nervrötterna som ger ett positivt svar, men Pia får vänta till 2012 innan hon till slut, men hjälp av läkarna från Lund, fått klart alla remisser som krävs från Karolinska Sjukhuset och den riktiga operationen kan utföras. Pias nacke stelopereras på tre nivåer, mellan kota 3-5. De två diskarna mellan kota 3-4 och 4-5 tas bort och ersätts av burar. Över kotorna placeras en platta som fästs med 6 skruvar.

Efter operationen så ska Pia vara sängliggandes i 8-12 veckor. Efter en vecka i Lund så mår hon fortfarande väldigt dåligt, men får åka hem med starka mediciner. När jag pratar med henne så berättar hon att hon aldrig haft så ont, men säger också att hon märkte snabbt att operationen gjort skillnad och berättar om när hennes pappa hälsade på henne strax efter och tar hennes hand och hon inser att hon, efter att ha varit så svag i sin högerhand, faktiskt kan krama tillbaka.

Konvalescenten är lång och svår, men hon drivs av hoppet att hon ska bli bättre. De sista två åren innan operationen så mådde hon så sjukt dåligt att hon varje vecka fick åka in till sin läkare för att få 6 st sprutor direkt in i nacken, sprutor som var så smärtsamma att hon fick tjata på sin läkare för att han skulle våga sticka i henne. I kombination med detta fick hon även äta mängder med nervmedicin, vilket tärde på hennes mage och bland annat gav henne nervsmärtor i sidorna.

6 månader av konstant träningsvärk i muskler och skelett följde då kroppen skulle anpassa sig, hållningen skulle justeras och hon skulle ta sig förbi smärtan. När jag pratar med henne så säger hon att hon förstår att folk ger upp, att hon inte förstår att hon själv orkade. Men ibland så förvånas man över sin egen styrka.

Bara att småspringa till bussen kunde göra att hon fick vika sig och gråta av smärta. Men upp på häst igen, det skulle hon.

I februari 2013 så börjar Pia skritta och utökar även med trav och galopp under den kommande vintern, men tar det väldigt försiktigt. Efter ännu ett bakslag med kroppen så kunde inte Pia gå på flera månader, men att skritta 2-3 gånger i veckan gick bra och således fick hästen då bli hennes ben.

Våren 2014 lär jag och mamma känna Pia via gemensamma bekanta. Hon är då på jakt efter en ny häst att hjälpa till med och frågar om vi behöver hjälp. Jag ville som vanligt gärna göra det mesta själv så jag var tveksam först, men jag måste säga att det faktiskt inte är särskilt många som klarat av att rida Sackini så bra vid första försöket som Pia gjorde. Därmed fick Pia en häst att börja rida lite på, jag fick en hästledig dag i veckan och, bäst av allt, dessutom en riktigt bra vän på köpet.

Hösten 2014 kommer Pias nästa hopp som stavas ”Spinal cord”. Förenklat så är det elektroder som opereras in längs ryggraden för att stimulera nervsystemet med elektriska impulser som styrs från en dosa. Syftet är att minska smärtan och på så vis ersätta delar av den stora mängd mediciner som tär på magen och kroppen. I oktober så läggs Pia på operationsbordet för första gången.

Veckan efter kommer hon tillbaka till sjukhuset för utvärdering och får då reda på att det bara var en testoperation, vilket gör henne förtvivlad. Som tur är så slipper hon vänta länge på den riktiga operationen -den riktiga spinalcorden opereras in redan in november samma år.

Nu får Pia en dosa inopererad i skinkan, vilket gör att hon kan styra sin Spinal Cord med en trådlös adapter och slipper ha en sladd ut från ryggen. I februari 2015 får hon opereras igen för att flytta på dosan som hamnat fel, men i övrigt så är operationen lyckad och till sommaren så hade hon nästan kunnat halvera sin medicin till ca 1 500 mh/dag istället för 2 800 mg (3 300 mg innan den första operationen).

Nästa bakslag kom i september då hon lades in på operation igen för att ta ut elektroden – då de inte hade längt ut sladden i samband med att dosan flyttades så hade den nu sträckts ut och släppt. På grund av ryggens läkning måste hon nu vänta in 3 månader innan den kan sättas tillbaka igen.

Innan hon fått ny tid för operation så kommer nästa bakslag. Efter att ha haft problem med magen på grund av den höga medicindosen så vaknar Pias sambo på nyårsmorgonen av att hon vrider sig av smärtor. Ambulans tillkallas och kör henne till sjukhus där tokiga levervärden konstateras med inverkan på bukspottskörteln. Läkarna tror på gallstenar, men vill inte operera ännu på grund av hennes dåliga värden och väljer att avvakta.

Efter några dagar så vaknar hon på natten av sköterskor och läkare som rör sig omkring henne. Hennes värden har försämrats, hon har inget blodtryck och opereras därför akut. De tar då bort hela gallblåsan och gör en genomlysning efter fler stenar, men hittar inga.

Operationen gick bra, men hon behöver nu ha fortsatt uppföljning på levern och bukspottskörteln som absolut inte får bli sämre. Då en stor faktor verkar vara medicinen så sätter det fart på läkarna som snart bokar in en ny tid för att operera in elektroderna tilkl Spinal Corden igen. Denna gång använder de mycket bedövning till ingreppet som vanligtvis bara lokalbedövas, allt för att inte utsätta kroppen för mer smärta. Pia får syrgas och de mäter genomgående hennes blodtryck, de är rädda för att kroppen inte ska orka mer. Men de tar sig igenom operationen och elektroden är nu på plats igen.

Ny smärta av operationen, och då magen nu inte accepterar varken gluten, laktos eller starka kryddor och är allmänt känslig så kommer Pia aldrig att vara så trött på just kokt torsk som nu. Men hon är på väg tillbaka, börjar kunna äta lite och dessutom kunna minska ner på medicinen igen. En smärtsam, men nödvändig väg.

Idag konstaterar Pia att hon är trött på att behöva leva ett inrutat liv där hon likt en Skalmanklocka måste följa rutiner för mat, sömn och träning. Att göra spontana saker är svårt och resulterar ofta i bakslag. Men hon hittar också andra saker att leva för, erkänner att det är häftigt att hon kan rida och inser att hon trots allt nu faktiskt blivit en bättre ryttare som följd av sin kroppskännedom som hon måste ha för att må bra. Hennes begränsning har också gjort att hon lagt mer tid på ungdomar i sporten än hon trott att hon skulle gjort annars, och att följa deras utveckling är helt fantastiskt.

Att genomgå en sådan process med sig själv har också gjort att hon tvingats ta itu med den mentala biten av sitt liv. Det är helt enkelt för jobbigt att vara fast i sin kropp med för mycket gammalt skräp kvar. Med så mycket smärta så har hon under en period även fått gå i terapi för att acceptera beröring utan att koppla den till att det skulle göra ont någonstans. När det var som värst kunde ett enkelt handslag bära emot och de enda som fick komma henne nära var hennes systerbarn. Därmed inleddes en process med terapibesök varje vecka där de började med att kunna ta i hennes fötter. En process som verkar ha lyckats bra och som, nu när jag blivit medveten om den, kommer att få mig att uppskatta varje kram från Pia framöver lite extra mycket.

Nog om bakslag, igår var det ändå en segerns dag, då Pia för första gången fick sitta upp i sadeln igen. Efter att ha tagit del av hennes historia så förstår du kanske hur mycket det betyder.

Att jag vill skriva om Pia och hennes historia beror på många saker. Pia är en riktigt god vän till mig, och att hon tagit sig igenom allt det här (och lite till) gör henne enligt mig till en ännu starkare och häftigare människa. Jag vill att hon ska förstå att även om hon är ensam inuti sin kropp, så finns vi, hennes familj och vänner, runtom henne för att stötta henne till att orka vidare. Inte för att vi måste, utan för att vi vill.

I veckan så pratade vi i över två timmar bara för att gå igenom fakta och information om det här inlägget. Jag fick sammanställningar och bilder och en del av hennes historia är redan en del av min. Resultatet av all information, som ändå bara är en bråkdel av verkligheten, skulle lätt räcka till att skriva en bok. Vilket kanske kommer ske en dag. Jag sa att jag skulle sammanfatta det så gott det kunde, men en del saker ville jag ändå ha med. Resultatet är den här bloggens kanske längsta inlägg, men ändå ett av det mest sammanfattade.

Förhoppningen är att ge en djupare förståelse, men kanske också hjälpa någon annan i en liknande situation. Att det kan vara tufft, men att man inte ska ge upp. Jag vet att Pia vill mycket längre än där hon är idag, men samtidigt får man inte glömma allt gott som resan i slutändan ändå gett.

Till slut vill jag skriva att även om man inte skadat sig som just Pia gjort så tror jag att de flesta hästmänniskor känner igen sig i att inte ge sig, utan att ge sig upp i sadeln igen -vad som än krävs.

//vännen Jennie

 

Idag är det söndagen den 21 februari och det har nu gått mer än en månad sedan den 14 januari då farfar tog sitt sista andetag. Men farfar har också sagt att han ska komma tillbaka som en citronfjäril, och det låter ju fint. Jag är glad att han valde en så vanlig fjäril, för det betyder att jag förhoppningsvis kommer att få träffa honom ofta. Jag är också glad att han valde en av de första fjärilarna som man brukar möta på vårkanten. Det är nästan den vackraste tiden, då snön smälter undan och solen försiktigt skickar sina strålar genom trädkronorna och de första vårfåglarnas sång klingar genom skogen. Då, när våren nalkas igen, då hoppas jag på att få träffa min farfar igen. Du kommer inte prata och inte heller spela på din orgel, men du kanske kommer dansa till tonerna av skogens fåglar. Kanske kommer du att vinka till oss med dina vingar.

Idag är det söndagen den 21 februari och farmor ska åka till erat Teneriffa igen. Denna gång kommer du inte att checka in på flygplatsen, men jag vet att du är med henne ändå. Som du alltid kommer att vara. Kanske blir hon också först att möta dig igen? Om de nu har citronfjärilar där borta i värmen.

//barnbarnet Jennie

I almanackan så jobbet så hittade jag det här citatet:

Ett väldigt roligt citat som jag tror att många känner igen sig i, men tänk att jag känner precis tvärtom. För mig känns det som om inspirationen jagar mig med en knölpåk och dunkar in en massa tankar och idéer som (åtminstone enligt mig) känns helt lysande och som såklart därför måste genomföras! Dock så hinner jag knappt spinna vidare på en idé innan nästa knölpåksslag slår till och nästa lysande idé börjat ta plats. Inte konstigt att man inte hinner med allt!

Då kanske ni förstår varför jag inte alltid hinner uppdatera bloggen, det är liksom inte så att jag inte har något att skriva, tvärt om så gör jag en massa saker som jag kan skriva hur mycket som helst om, men istället för att sätta mig vid tangentbordet så är jag redan på väg till nästa fantastiskt lysande idé…

Nu har jag i alla fall tagit mig tid att få ihop några inlägg till er, och antalet planerade inlägg går knappt att räkna… Hoppas att de bjuder er på intressant läsning!

Så, nu till nästa idé! Hörs snart igen 😉

 

//inspirationsknölpåksjagade Jennie

I tisdags så fyllde min bror hela 28 år gammal, stora killen! Det firade tillsammans med familj och vänner och efter att Adam önskat sig pannkakor till middag så förvandlades firandet till ett riktigt barnkalas! Mamma investerade i en ny servis och ballonger och den andra satsen med pannkakor såg lite annorlunda ut…

Precis så som det är med syskon så har även Adam och jag bråkat mycket som mindre, dock med olika verktyg. Jag slogs och Adam jagade mig med kramar… Under åren så har vi dock börjat komma över det där och börjat umgås mer, mycket i samband med åren i Patriarkus då vi sjöng, reste och uppträdde tillsammans under flera år. Då skaffade vi oss också många gemensamma vänner som vi fortfarande umgås med.

Många gånger så har vi fått höra att vi är väldigt lika (kan det vara något genetiskt?) och vid ett tillfälle så var det en som sa att ”ni är precis likadana, bara att du är söt och han har skägg!” Jag tänker att det är en väldig tur att det inte var tvärt om, jag tror inte att jag skulle passa lika bra i skägg som min bror gör.

Ett år när min bror skulle fylla år så skrev jag en dikt till honom, och för första gången så skickade jag också in något till radio. Man kunde gratta en vän genom att skriva en motivering och då kunde den personen vinna olika saker. Den kom in lite för sent för att de skulle hinna läsa den innan priset delades ut, men innan programmet avslutades så sa programledaren att hon ville läsa upp något som hon tyckte var så fint. Adam hörde den inte via radion då, men har fått den på en tavla senare, som jag tror fortfarande pryder hans vardagsrum. Här är den:

Än en gång, grattis till min fina bror! <3

//lillasystern Jennie

Under vissa perioder och händelser så blir man lite extra medveten om vilka man har runt sig. En del är familj som man fått automatiskt när man föddes, en del kan vara familj som man fått på vägen, en del kan vara nära vänner och en del kanske bara lätt bekanta.

Under tiden så lär man sig vilken kategori de tillhör, vilka som finns där när det gäller och vilka som inte gör det. Vilka som skrattar med dig, gråter med dig, vilka som gör dig glad, vilka som gör dig ledsen, vilka som får dig att gråta och vilka som torkar dina tårar. Vilka som kan dela en tystnad med dig, men ändå säga allt.

Under vissa perioder och händelser så blir man lite extra medveten om hur de omkring dig får dig att tycka om dig själv. Vilka som får dig att känna dig stark eller svag, vacker eller ful, klok eller dum, bra eller dålig. Vilka som får dig att känna dig bättre eller sämre.

Oavsett vilka motgångar och sorger som jag mött på vägen, hur hårt de slår, så är jag fruktansvärt glad och tacksam när jag inser vilka fina människor som finns runt om mig. Som inte bara kan, utan också vill och gör så gott som bara de kan.

Tack till alla er som funnits där när jag behövt det, och tack också till de som funnits där även om jag inte behövt det. Med ett tanke, ett ord, en blick, en handling. Bara vetskapen om värmen kan räcka gott.

Tack också för att ni tror på mig när jag inte tror på mig själv och för att uppmuntrar mig till att vara det jag är bäst -mig själv.

 

//en tacksam Jennie

I Holland och Tyskland, de länder som min farmor och farfar kommer ifrån, så är det tradition att skicka sorgebrev när någon gått bort. Då ska de skickas så fort som möjligt, helst samma dag, för att hinna ut till familj och vänner innan begravningen som vanligtvis hålls bara några dagar senare.

Här i Sverige så går det inte riktigt lika snabbt. Det har redan hunnit gå två veckor sedan farfar somnade in för sista gången och det kommer att gå två veckor till innan begravningen kommer att hållas i St Botvids kapell. Men ett sorgebrev har vi fått iväg, för min farfar, Peter Speicher. Idag skulle du ha fyllt 82 år och för första gången ska vi nu fira utan dig, men jag tror att du är där ändå. Grattis farfar, vi tänker på dig!

För er som inte fått brevet via post så kan ni se det här: Peter Speicher

//Jennie som skrivit dikten som helt klart formats av tonerna av ”Vem kan segla förutan vind” som klingar i huvudet varje gång hon tänker på sin farfar

Att himlen gråter
Är något marken förlåter
För det är himlens tårar som låter
Markens växter att blomma åter

Att ögat gråter
Är något kinden förlåter
För det är ögats tårar som låter
Kinden till leenden bredas åter

 

//en Jennie som kollar ut på snön som smälter bort

När någon är så sjuk att de inte orkar göra något längre, när någon är sjuk att man vet att den aldrig kommer att bli frisk igen. När man vill säga allt, men man sitter där vid sängkanten och inser hur få ord som bytts däremellan tidigare.

För mig är farfar inte så många ord, men farfar är många leenden. Farfar är ett litet mullrande skratt. Farfar är tonerna av ”vem kan segla förutan vind” som klingar genom huset från orgeln i vardagsrummets högra hörn. Han är munspel, dragspel. Farfar är prylar, tekniska påhitt och finurligheter. Teknik, kameror och tyska korvar. Farfar är inte så många ord, men han är mycket, mycket mer.

I måndags hälsade jag på dig och sa ”skönt att du kunnat sova mer nu” och du svarade ”det är det bästa” och log nöjt. Natten till torsdagen var hela familjen samlad när du somnade för sista gången och jag hoppas att du sover gott. Trots att du aldrig mer kommer att spela på den där orgeln i vardagsrummets högra hörn så klingar tonerna av ”vem kan segla förutan vind” fortfarande i våra öron när vi tänker på dig.

//barnbarnet Jennie