Likväl som glädje blir dubbel när man delar den så kan man också sprida kunskap med samma effekt. En glädjefylld lärare borde också kunna bidra till att delad kunskap blir dubbel glädje, eller delad glädje blir dubbel kunskap. Eller varför inte båda samtidigt?

Alla som tränar mot ett mål, och inte minst de som involverar en häst i den träningen, vet att det sällan är en väg som går i en ständigt växande båge uppåt. Jag skulle mer beskriva det som steg i en gammal ragglig trappa där man ibland tar ett stort steg framåt, för att sedan plana ut eller rent utav sacka av neråt igen innan man plötsligt tar ett stort steg uppåt igen. 

Min träningsväg tillsammans med Sackini är på inget sätt annorlunda, vi hade en uppåtgående trend i början av året, som jämnades ut i samband med att jag åkte på en rejäl förkylning, för att sedan dippa rejält. …och nu är på väg att ta oss uppåt igen.

Precis som så många andra sporter så krävs det mycket teknik, och konsten att dansa fram med ett djur på 600 kg kräver även ett helt lass utav känsla. Vilket jag brukar bygga en stor del av mina ridkunskaper på, men som jag för en period kände i princip helt avsaknad av, det kändes helt enkelt som att jag kan glömt hur man gör. Min tränare kommenterade det såhär: ”Man ser direkt om du inte har fokus när du kommer in på en träning, för när du har känslan så kan du rida som en riktig grand prix ryttare, när du inte har den är det helt annorlunda”.

Att träna styrka kan man göra på gymmet, träna teknik kan man göra med sin tränare, men känslan behöver man hitta i sig själv, andra kan bara försöka visa en vägen dit. För mig har det handlat mycket om att styra upp min tid utanför stallet för att ha energi och tålamod kvar till träningen, att landa lite. Men en stor del har också, lite förvånande kanske, varit att komma igång mer i rollen som tränare igen.

Alla har vi hört uttrycket ”att lära andra är att lära sig själv”, och jag är verkligen beredd att hålla med. Den senaste tiden har jag undervisat flera olika elever på olika niver, både på min egen häst och på andra hästar. Oavsett vilken nivå man rider på så utgår vi alla från samma grunder, alltså finns det något för mig som tränare att lära mig av alla mina elever, oavsett om de ridit i många år eller om de sitter upp för första gången.

Delad kunskap är dubbel glädje. En stor uppgift för oss hästmänniskor tycker jag är att sprida kunskap om dessa häftiga djur, för att desto fler andra, ännu ej invigda, människor ska öka sin förståelse och på så vis också kärlek för dessa stora djur. Oavsett hur fina de är på håll så kan deras storlek lätt göra dem rent skräckinjagande på nära håll. Det är häftigt hur en liten flicka kan hantera ett så stort djur utan rädsla, bara för att hon får rätt hjälp att lära sig hur.

Det är inte bara små barn som kan skrämmas och fascineras av dessa djur, jag tror att det är viktigt att försöka presentera hela familjer in i denna värld, då ridsporten trots allt också är en väldigt social sport. Dessutom är det ju alltid kul att ta del av sina barns aktiviteter. Kanske väcks ett lika stort intresse hos dem?

Vid ett annat tillfälle så hade jag en annan ny elev som skulle få testa att rida lektion på Sackini. Med ett brinnande intresse och flera år på ridskola så hade hon en väldig bra grundsits och kunskaper inom grundridningen. Det jag framförallt var på henne om var att komma till mer inverkan i sin ridning och en ökad kontakt i handen genom att placera armbågarna närmare intill kroppen, våga ta ett stöd i handen men också möta upp med skänkeln för att hålla igång en bjudningen fram till handen.

Efter att ha förklarat och gett henne instruktioner från marken så hoppade jag upp för att visa från hästryggen vad jag menade. Då fick hon se hur resultatet faktiskt kan bli och förhoppningsvis lite hjälp när hon väl satte upp igen. Men det hjälpte också mig, det passet var nämligen det bästa jag haft på länge. När jag satte upp den gången så hade jag full koll på vad jag ville uppnå, hur jag skulle göra och vilken timing jag behövde.

Efter det så använde jag det genom.att tänka att jag red för att visa en elev hur man ska göra, oavsett om det egentligen bara var jag och Sackini i ridhuset. Oavsett vilka moment man ska genomföra så baseras ju allt på grundridningen och grundsitsen. Jag har också uppmärksammat lite extra vad mina elever ger mig. Ofta är det saker som är självklara, men som man blir påmind om efter att ha tillbringa en timme med att tjata om det till någon annan. Det kan vara något så litet som en armbåge placering eller en uppmuntrande klapp.

Det faktum att jag också släppt upp flera elever på min egen häst har också gett mig mycket. Förutom kärleken till denna fina häst som ställer upp så fint som läromästare och snällt låter sig styras runt både inne i ridhuset och ute i skogen med nya ryttare så har jag också förstått att jag faktiskt hunnit lära mig en hel del under dessa snart 7 år som hunnit gå sedan vi träffades första gången. Och jag lär mig mer och mer för varje dag, vare sig det är jag som rider eller inte.

Inte minst har jag också blivit påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om att undervisa, vilket jag hoppas mina elever märker. För delad glädje är dubbel kunskap, eller hur? ?

//en Jennie som jobbar på känslan 

…ur en hästmänniskas synvinkel…

//en Jennie som värmer upp inför semestern

Jag slår mig ner på tågperrongens kantnött svarta sits och sluter ögonen några sekunder för att njuta av vårsolen som äntligen återvänt och nu kämpar sig över höghustaken som omringar Huddinge station. 11 minuters väntan på tåget och idag innebär det 11 minuter att känna efter och andas ut, njuta av nuet.

Den fortsatta resan via centralen mot östermalms torg påminner mig om hur spännande det är att se så många människor, som är på väg mot så olika håll.

Även jag är på väg mot nya äventyr och den här veckan känns som en nystart. Jag ska avsluta något gammalt, utveckla något nytt och besöka nya ställen. Det är med skräckblandad förtjusning, men jag ser fram emot det. Nu kör vi!

//en nystartande Jennie

Jag vet inte vad ni andra råkade ut för igår den första april, eller om ni har några historier sedan tidigare år. Enligt mig är nog ändå det bästa aprilskämtet det som utspelade sig för 19 år sedan, då ett litet föl såg ljuset för första gången.

De skulle komma att kalla honom för Sackman och så står det även i hans första papper. Senare skulle man dock döpa honom till det namn han bär idag -Sackini!

Nu har det lilla fölet alltså växt upp och fyllde igår 19 år, kanske kan man istället för föl nu kalla honom för en man i sina bästa år! 😉

Av dessa 19 så har vi nu hängt ihop i 6,5. Det har inte alltid varit lätt och det har inte alltid varit självklart att det ska fungera, men vi har ändå tagit oss igenom många av de svårigheter vi stött på under tidens gång och vi har lärt oss otroligt mycket på vägen. Vi har inte alltför många tävlingsrosetter på hyllan, men desto fler roliga minnen tillsammans. (Jag hoppas och tror att han håller med 😉 )

När man en gång fått höra att det är över så finns alltid en rädsla för att den extra tid man fått nu ska vara slut, denna höst och vår har inte varit ett undantag. Som jag skrivit om tidigare så var vi dock hos veterinären så sent som i förra veckan och fick höra att allt såg toppen ut, och igår så firade vi födelsedagen med ett besök av vår equiterapuet Camilla Larsson som glatt berömde att han såg så fin ut i kroppen. Så än har han inte gett upp gubben! 😀

Förutom behandlingen och ett helt lass med morötter, äpplen o banan så firade vi också med ett riktigt lyckat tömkörningspass, återkommer om det i ett eget inlägg!

Till sist, grattis till min fina Lurvas som lärt mig så mycket och tack till alla de som varit med och gjort resan möjlig. På tävlingbanan är vi ensamma Sackini och jag, men i verkligheten har vi ett fantastiskt team bakom oss.

//födelsedagsfirande Jennie

Äntligen kan jag skriva ett inlägg om ”tillbaka till träningen”! För två veckor sedan så blev Sackini konstigt svullen i några ben, så vi promenerade med honom fram till i onsdags då vi kom iväg till vår veterinär Axel på Mälarens Hästklinik på Hölö. Efter att fått höra att allt såg bra ut (Yey!) så har vi joggat igång igen, som tur var så blev det ju bara en veckas vila med promenader varje dag så Lurvas hann inte tappa så mycket. Han hann bara njuta av lite välförtjänt semester. 😉

Vi har ändå mjukstartat lite och unnat oss åt tömkörning och uteritter i helgen, samt något kortare dressyrpass ute i paddocken. I söndags tog Sackini och jag oss iväg till Tyresta naturreservat som bjuder på fina preparerade vägar där man både kan njuta av fina skogsslingor och långa grusvägar där man kan rulla på i galopp. Även dressyrhästar mår bra av att få galoppera genom leriga vattenpölar ibland, och Sackini verkar tycka att det är fantastiskt roligt när det skvätter under hovarna. Tur att vi inte hade de vita dressyrlindorna på…

I eftermiddag ska vi vara med på den första träningen för Jennie Larsson på flera veckor och som uppvärmning inför det så blev det igår först lite tömkörning. Han kändes fin och framåt och vi testade lite sidvärts i trav och skritt, sedan längs spåret i trav och galopp och hann även med att testa att trampa lite, passade på när han kändes så framåt och lösgjord. Efter att ha tömkört i ca 30 min så satte jag upp och kände lite på honom, han var lite busig med mig först, men sen så kändes det riktigt bra! Mamma var med så bad henne filma lite. Tyvärr blev filmen lite suddig (kan bero på att det var så fuktigt i luften igår kväll), men vill ändå visa hur duktig Sackelurvas var igår. : )

Med det så känner vi oss redo för eftermiddagens lektion, hoppas att det ska gå bra : )

 

//Barbackabusande Jennie

Igår så vaknade jag 7.45 och inledde därmed dagen med en oplanerad, men ack så välbehövlig sovmorgon. Det glada beskedet från veterinären dagen innan kombinerat med det fantastiska vårvädret ute gjorde att det var en fortfarande något trött, men också väldigt glad Jennie som rullade mot jobbet den morgonen, iklädd skära strumpor dagen till ära.

Angrybirdsfigurerna har även de en koppling till dagen innan. Efter onsdagens besök på veterinärkliniken var jag lättad och glad, men också helt slut, vilket gjorde att jag däckade hemma redan vid 18-tiden. När klockan hunnit slå 19 så väckte min sambo mig och tog med mig iväg på bio. Vi är ofta ganska aktiva biobesökare och tycker om att dra med vänner för att se någon film då och då. Nu var det dock längesen vi gick bara han och jag, vilket jag insåg när vi slagit oss ner framför den stora bioduken. Det blev en riktigt mysig kväll med lite egentid och jag tänkte därför dela med mig av tre tips till er inför påskhelgen;

1. Inför filmen så visade de trailern för Angry Birds. Jag har aldrig spelat spelet och när jag såg affischen om filmen så blev jag inte imponerad, men klippet på biografen verkar lovande! Jag tror faktiskt att den kan bjuda på både en bra story och roliga scener.
2. Se Zootropolis med barnen, familjen, en vän eller käresta. Även denna film visade sig vara över mina förväntningar med många fina budskap, intressanta karaktärer och inte helt förutsägbara vändningar. En feelgoodfilm helt enkelt!
3. Ta dig tid till att vara med någon eller några som betyder mycket för dig och gör dig glad. Det behöver inte vara något avancerat, det kan vara något så enkelt som ett biobesök.

//biobesökande Jennie

Jag tycker om att ha rätt, men ibland älskar jag att ha fel!

Efter att ha oroat mig över Sackinis ben under veckan så har jag börjat ställa in mig på att det kanske inte ser så lovande ut. Jag har tänkt att om jag ställer in mig på att det är dåligt så blir jag bara glad om det inte är så.

På vägen till kliniken idag så pratade jag med mamma om att det kanske är dags att dra ner på tempot för Sackebusen, han har ändå hunnit bli 19 år och har en större skada med sig i bagaget. Det viktiga för mig är att han ska må så bra som möjligt och hålla så länge det går.

MEN, det verkar inte som att det är dags för pension för gubben riktigt ännu! Allt såg bra ut och Axel tyckte att vi skulle jogga igång honom nu när han bara promenerat sedan en vecka tillbaka, sen kan vi köra på som vanligt.

Alltså var matte kanske överförsiktig även denna gång, men rather safe than sorry…

Väl hemma igen är jag rejält trött efter dagen, men också taggad för att fortsätta min och Sackinis resa, för än är den inte slut. Jag började dagen med att tänka att jag ändå fått tre extra år med min fina häst, vilket jag aldrig trott efter beskedet om hans skada i början av 2013. Idag har vi hunnit till början av 2016 och jag hoppas på minst tre extra år till. Eller kanske trettio när vi ändå håller på?

//en trött, men glad och lättad Jennie

Jag gillar verkligen att baka, men i det eviga vardagspusslet med allt som man vill hinna med så blir det ganska ofta bortprioriterat.

MEN, ibland så lyckas jag klämma in det! Igår så åkte mamma ut till Sackini, vilket gjorde att jag plötsligt blev hästledig och därmed fick några timmar ”extra”. Eftersom han varit lite konstig i sina ben den senaste veckan så har jag velat åka ut och kolla till honom varje dag, men igår såg tydligen benen bra ut, så då vågade jag stanna hemma.

Så eftersom min sambo skulle över till grannarna för att hjälpa dem med lite saker, så tänkte jag att jag skulle överraska dem med lite fika när de var klara. Kladdkaka är ju en klassiker, men eftersom en av grannarna är laktosintolerant så testade jag att byta ut smöret mot cocosfett. På paketet kunde man läsa hur man skulle hantera oljan om den plötsligt började brinna, vilket gjorde att jag kände att jag behöva öppna ugnen var femte minut för att kolla efter gnistor eller minsta tendens till eldsvåda…

Lyckades undvika eldkatastrofen och resultatet blev en mer kolaaktig kladdkaka vilket verkade väl uppskattat av grannarna 😀

Samma kväll plingade det till i inkorgen på min mail, jag hade fått brev från Bakboxen. Det har blivit ett riktigt bra kännetecken på att det nu gått ytterligare en månad, jag fick nämligen en prenumeration på Bokboxen i födelsedagspresent från några vänner, vilket betyder att jag i slutet av varje månad har fått en liten låda med något nytt spännande recept med tillhörande ingredienser, samt någon bakpryl till. Som förvarning så dyker detta mail då upp och meddelar om det är något man behöver ha hemma, samt ger en hint om vad som komma skall. Blev dock lite fundersam över denna ”teaser”:

Som en äkta hästtjej så tänker jag att det låter rätt hårigt att blanda ner hästfrisyrer i bakningen, oavsett om den är lyxig med smak av apelsin eller inte. Jag läser meningen igen och tänker att de kan ju också mena ”man” som i ”karl”, men tänker sedan att det kan ju också bli rätt hårigt och att apelsinen kanske inte hjälper här heller…

Låg och funderade över denna märkliga kombination tills jag imorse tog upp mailet på datorn och fick upp följande bild:

Aha! Det förklarar saken! Det borde nog passa bättre till apelsinen…

 

//bakande Jennie

I söndags bar det iväg till andra sidan stan, närmare bestämt Vällingby ridcenter för att se på en clinic med Helena Reje som jag fått biljetter till av min tränare Jennie. Väl påklädda med täckbyxor och dubbla dunjackor så kom mamma och jag fram i, för en gångs skull, god tid och letade upp två platser mitt på långsidan i Vällingbys fina ridhus. I äkta ”påsk-anda” var varje stol förberedd med info om deltagarna och några påskägg.

Helena, som jag tidigare bara kände till som dotter Louise ”Ludde” Crafoord-Hofmann från Sjövillans Gård, inledde med att berätta lite mer om sig själv och om det hon varit med om. Att hon växt upp på en hästgård och att hon började sin hästkarriär inom hoppningen, men att hennes mamma satsade på dressyren och att hon därför fick börja hoppa in lite i ett dressyrlag emellanåt då det saknades ekipage.

Helena hann sedan med att starta i landslaget för både hoppning, dressyr och fälttävlan och när det var dags att satsa på stor häst så bestämde hon att valet av häst skulle få avgöra vilken gren hon skulle satsa på -och det blev dressyr.

Förutom att hon hunnit jobba hos bland annat Tinne Vilhelmsson Silfvén så har Helena även hunnit plugga i 4,5 år till civilekonom och hade hunnit få en riktigt bra tjänst på Handelsbanken när hennes liv plötsligt tog en tvär vändning. Inom en inte alltför lång period så hann hon både föda två barn och även förlora sin mamma.

Det kändes som om jag höll min mammas död i den ena handen och mina barns liv i den andra.

Det blev en tuff tid och även en vändpunkt för Helena där hon stannade upp och funderade över vad hon verkligen ville göra. Resultatet blev att hon sade upp sig från sin tjänst på Handelsbanken och återupptog sitt liv inom hästvärlden. Hon menar på att alla som en gång varit en hästmänniska alltid kommer att vara det, på något sätt, och ber oss att tänka tillbaka. Hur många av oss har inte drömt oss bort som små och tränat program och haft hopptävlingar med våra käpphästar? Så vips så får vi besök i manegen…

Så fina ekipage! Och de guldiga rosetterna är sponsrade av Agria som också skänkt pengar till barncancerfonden. Häftigt!

Dagens första ekipage (förutom käpphästekipagen förstås!) var Pernilla Hägglund och Sir Leon, en femårig valack efter Sir Oldenburg. De berättar att Pernilla jobbar hos Helena, vilket passar bra eftersom hon då får mycket hjälp vid utbildningen av sin unga häst.

Det är vår plikt är att lära känna hästarna. Eftersom vi inte kan prata med dem så måste vi lära oss hur vi ska kommunicera med dem.

Leon är något fundersam över publiken på kortsidan till en början, men det blir snabbt bättre och han sköter sig väldigt bra med tanke på sin låga ålder, Helena berättar också att han vanligtvis är åt det lite hetare hållet, men för dagen så höll han sig i skinnet.

Helena berättar att hon brukar räkna hästens steg för att ha en bra koll på hästens takt. Genom att i trav räkna varje gång som hästen sätter ner sitt yttre framben så märker man snabbt om siffrorna bara rullar iväg eller om man hinner med att räkna i lugn och ro.

Varje gång du inte har något annat att tänka på -tänk på att korta tygeln.

Idag så är det den uppmaningen som Pernilla får, men Helena menar på att det är en bra tanke att ge sin elev en uppgift som den kan tänka på så fort den saknar andra saker att tänka på.

Det är dags för dagens andra ekipage: Alma Danielsson, 12 år med hennes söta Parcybedw Brenyn Du, en 17-årig valack efter Glanteifi Morris. Parcy tycker att publiken är både lite läskig och spännande till en början och Helena följer med dem det första varvet runt banan, sen klarade de sig bra själva.

Man måste känna i sin kropp vart man har hästens kropp.

Med hjälp av erfarenhet och träning, men också genom att ens tränare hjälper en att förklara hur det ser ut när man rider, så lär man sig att, genom sin egen kropp, känna hur hästen rör sig. Det är en förutsättning för att lyckas bra med sin träning eftersom man då kan känna hur hästen arbetar, om den använder sina bakben korrekt, om den spårar etc.

Med en så pass ung ryttare på banan så berättar även Helena att hon har lärt sig att det är stor skillnad mellan att träna en vuxen elev och ett barn. Att man som vuxen lyckats skapa normer och vanor som ett barn inte hunnit göra och att ett barn oftast verkligen gör det man ber dem. Som exempel så menar hon att om du ber en vuxen att sitta över till höger så kanske det knappt syns när den väl gör det, men att ett barn oftast kastar över både sig och sadeln till höger. Det är ett tecken på att man som tränare måste anpassa sig efter sin elev och Helena tillägger också, lite glatt, att man ska försöka lära barnen så mycket som möjligt innan 12 års ålder. ”Då suger de åt sig kunskap som svampar!”

Sist ut innan paus är sitstestet där Helena förklarar hur man kan använda sig av en stol för att känna hur vikten placeras beroende på hur du sitter.

Då Clinicen drog ut lite på tiden så hann jag tyvärr inte stanna för att se slutet, jag hade lite andra saker som jag behövde hinna med efteråt. Men tack till Helena för en lite nytänkande clinic, tack till Jennie för biljetterna och tack till mamma för sällskapet. : )

Så åkte vi vidare mot nya äventyr med några nya tankar i bagaget!

 

//nyclinicpåfylld Jennie

Saker och ting går verkligen inte alltid som man tänkt sig. Jag har tänkt skriva ett inlägg om ”tillbaka till träningen” för några veckor sen då vi faktiskt började komma igång ordentligt och träningen började gå riktigt bra! Så lyckades jag dra på mig en förkylning från en dag till en annan och fick hålla mig borta från hästryggen i en hel vecka. Några dagar gick jag inte ens utanför husets fyra väggar. Höll på att bli galen. Men det blev i alla fall väldigt välstädat. Om än inte så effektivt när det innebar vika en tröja – vila – starta en tvätt – vila – dammsuga ett rum – vila – dammsuga nästa rum – vila osv osv…

Hade dock bra hjälp med Sackini som under veckan fick leka lite ridskolehäst med olika ryttare nästan varje dag. Han fick träna lite med min tränare Jennie Larsson, fick ut och busa lite i skogen med mina kusiner och agera lite läromästare till en tjej i stallet som fick rida lite lektion för mig. Tråkigt att inte kunna rida när ens häst känns så fin, men också roligt att han faktiskt var så framåt och arbetsglad att det gick bra att slänga upp lite olika ryttare. Han är verkligen en genomsnäll häst, men att få honom att jobba ordenligt är en annan femma…

Att komma igång efter det var lättare sagt än gjort, kanske hade förkylningen slagit hårdare på mig än jag trott, eller så var jag bara för ofokuserad för att kunna prestera mitt bästa. För att kunna göra det med Sackini så krävs både fokus, tålamod och snabbhet, vilket tydligen inte låg så nära till hands för mig.

I helgen så började vi dock komma tillbaka på banan igen och på söndagen så fick vi till ett riktigt bra dressyrpass där vi till och med lyckades ta oss igenom MsvB4, vilket kändes lovande inför påskens tävlingar som jag annars hade börjat att tvivla lite på… Därmed var jag riktigt taggad inför tisdagens lektion för Jennie!

Tyvärr så har jag dock fått träna mer på nattbandage än dressyr nu i veckan, då Sackini överraskade mig med tjocka ben när jag kom till stallet inför tisdagens träning. Att bakbenen var lite tjocka skrämde mig inte alltför mycket då han kan vara lite tjock där ibland, även om det inte brukar vara sådär mycket när han precis varit ute i hagen. Dessutom så var han lika tjock i vänster som i höger. Men att han även var tjock i sitt vänstra framben skrämde mig mer då han såg fin ut i höger, samt, ofrånkomligen, för att han sedan tidigare har en kronisk gaffelbandsskada i det benet. Även om den inte stört honom under de senaste åren så finns den där.

Alltså blev det ingen träning i tisdags, och inte senare i veckan heller för den delen. Istället har vi roat oss med att varje dag kyla benen, promenera och sedan linda om frambenen under natten.

Efter att till slut fått tag i en veterinär så fick jag rådet att fortsätta på samma sätt som vi gjort. Lyckades även få en tid för vår veterinär Axel Wallman på Mälarens hästklinik i Hölö nu på onsdag, så det känns tryggt. Svullnaden i benet är nu dessutom mycket bättre, men hellre det säkra före det osäkra i det här fallet. Om det skulle vara något så vill inte jag vara den som tränade på ändå, och är det inte något så har Sackini bara fått njuta av en lugn vecka med promenader i skogen.

…och vi hade ju i alla fall tur med vädret… : )

//kyla-promenad-nattlindande-rutins-Jennie