Sackini har känts lite bråkig i munnen i veckan, så igår åkte vi till Evidensiakliniken i Stav för att besöka deras tandläkare Therese Lundberg och kolla så att han inte hade några konstiga sår eller hakar i munnen. För er som inte har besökt en hästtandläkare förut så går det till såhär:

Vi anländer till kliniken, anmäler oss i receptionen och blir till slut inkallade till mottagningsrummet. (Såhär långt är det ungefär som för oss människor när vi går till tandläkaren.)

Väl inne i rummet så får vi leda in Sackini i ett spiltliknande bås och han får då en första sedering, alltså lugnande. (Detta får aldrig jag hos tandläkaren, det skulle jag också vilja ha ibland…)

Sederingen börjar sedan verka rätt snabbt och Sackini blir då som lite tyngre i hela kroppen o börjar sänka huvudet. Vi lägger då upp hans huvud på ett stöd (såg ut som en fender från en båt?)

Sackini börjar nu bli rätt trött! Som ni kan se på bilden så är denna spilta öppen på ena sidan. När jag varit hos andra tandläkare tidigare så har de haft den helt stängd, men på detta vis så kunde jag stå närmare Sackini och vara med honom hela tiden. Det kändes väldigt bra. Kunde dessutom lättare vara med och reglera vart han skulle stå och hålla sitt huvud.

Efter ytterligare en sederingsspruta så satte Therese på honom ljudskydd för öronen och en ställning för att hålla munnen öppen.

Måste medge att det ser rätt brutalt ut, men det är nödvändigt för att se hästens alla tänder och även insidan vid lanerna etc. Sackini skötte sig väldigt bra! (Vet inte om jag själv varit så duktig, kanske med sedering i kroppen)

Therese hittade inga allvarliga fel i hans mun. Han hade som väldigt små svullnader på varje sida, strax under ganaschen. Troligtvis pga nosgrimman, så vi ska rida utan den ett tag och sedan variera med olika sorters nosgrimmor och se om det funkar bättre. Åtminstone inga sår eller liknande, skönt!

Han hade även en gammal fraktur i en tand, men den skulle inte störa honom längre. För säkerhets skull så testade hon att slipa ner den lite för att det skulle minska trycket på den tanden. Han hade även lite karies, vilket tydligen är väldigt vanligt bland äldre hästar. På människor så säger man ju att det beror på sockret, men hos hästar har man tydligen inte riktigt kommit fram till vad det beror på. Hur som helst så kunde hon se att kariesen inte var aktiv, så det var inget som behövde åtgärdas nu.

Vanligtvis så brukar hästtandläkare använda sig av en rasp, alltså en läng stång med slipyta på, för att slipa ner tänderna på. Men Therese använde sig av en liten elektrisk slip, mycket smidigare och med bättre precision. Och inte alls lika otäckt att kolla på!

Det var en något omtöcknad Sackini som gick ut från kliniken igår, fick promenera en stund innan han var pigg nog att åka hem igen. Det blev inga större restriktioner framöver förutom nosgrimman, men tyvärr ingen tävling på söndag. Det viktigaste är dock att Sackini mår bra, hoppas att det ska kännas skillnad nu efter den här behandlingen.

//Jennie

Att beskriva sig själv kan verkligen ta allt mellan ett ord och en livstid. Jag ska försöka hålla mig nånstans däremellan.

Jag är född och uppvuxen i Huddinge tillsammans med min familj och har nu nyligen köpt och flyttat in i en villa tillsammans med min fina sambo. Har sedan i somras gått ner till halvtid på min anställning på en redovisningsbyrå för att kunna satsa mer på min egen verksamhet där jag erbjuder tjänster inom framförallt redovisning och utbildning i dressyr och tömkörning, men också hästklippning, administration och liknande verksamheter.

Hästar har alltid varit en del av mitt liv, mycket tack vare min hästintresserade mamma. Det började med sommarponnyer när jag och min bror var små, sen skaffade familjen de två islandshästarna Kolga och Stjarna när jag var 12 år. Det var en väldigt bra start där fokus verkligen låg på att ha roligt tillsammans med sin häst, vilket sedan har följt mig än idag.

När jag var 14 år så började inriktningen mot dressyr då jag fick hem min ponny Mr Coconut. Vi tog oss ut på dressyrbanorna tillsammans, vilket inte alltid var helt lätt, men vi tog oss ända upp till LA:P1 och var med när vårt lag vann Div 1 i allsvenskan.

Efter Cocos så kom Sackini in i mitt liv när jag var 19 år och vi tränar fortfarande på tillsammans. Inte heller den resan har varit helt lätt, men vi lyckades i våras kvala in oss till MsvB i dressyr och ska försöka satsa lite på träningen i höst och hoppas på att kunna rida några bra starter på den nivån nu i höst/vår.

Undervisat i dressyr har jag gjort i mer eller mindre stor omfattning sedan jag hade Cocos då jag höll en del lektioner både för elever på honom och för elever med egna hästar. Jag har alltid trivts väldigt bra i tränarrollen, kanske för att jag har svårt att inte lägga mig i? Det bästa är att se utvecklingen i ett ekipage, både när de själva utvecklas och kanske framförallt att se hur de själva mår när de upptäcker att det händer saker. Att de plötsligt klarar av saker som de aldrig trott att de skulle klara.

Jag har sedan fortsatt att undervisa efter det och gör det sedan 2013 via mitt företag och lägger stor vikt vid att sköta en professionell verksamhet med vit betalning via faktura. Förutom vanliga lektioner i dressyr och tömkörning så har jag även arrangerat flera ridläger och även en hel del träningar för andra tränare.

Mitt mål nu är att förbättra mina tävlingsresultat och gå en utbildning till tränare för att på pappret kunna visa på mina kunskaper. Dels för att andra ska kunna söka på mitt namn och se att jag faktiskt kan det som jag undervisar i, men dels, och kanske också framförallt, för att visa mig själv att jag Kan. För det här är något som jag verkligen Vill.

//Jennie

ps. Här är min bror och jag på vår första sommarponny. Ibland när det inte riktigt går som man tänkt sig på en träning eller tävling så kan man tänka tillbaka på såna här tider och tänka att det spelar ingen roll hur det gick, jag älskar det här ändå.

…så gäller det att göra resan till en del av målet. Det är just det som jag blivit ombedd att göra i den här bloggen, att dela med mig av resan mot ett av mina stora mål, att bli en utbildad tränare.

Jag heter Jennie Speicher, är 25 år gammal och har hållit på med hästar i nästan hela mitt liv. Idag tränar och tävlar jag med min häst Sackini på medelsvår nivå i dressyr och har som mål att under hösten och våren förbättra våra tävlingsresultat i MsvB för att till våren kunna söka C-tränarutbildningen i dressyr.

Jag har undervisat i ridning mer eller mindre regelbundet sedan jag var i 15-årsåldern, varav de senaste två åren genom mitt eget företag. Nu är målet dock inställt på att söka utbildningen i vår för att kunna titulera mig som utbildad tränare. Förhoppningsvis ska ni kunna följa mig hela vägen till mitt mål, hoppas att jag kommer kunna bjuda på intressant läsning! 😀

//Jennie