Likväl som glädje blir dubbel när man delar den så kan man också sprida kunskap med samma effekt. En glädjefylld lärare borde också kunna bidra till att delad kunskap blir dubbel glädje, eller delad glädje blir dubbel kunskap. Eller varför inte båda samtidigt?
Alla som tränar mot ett mål, och inte minst de som involverar en häst i den träningen, vet att det sällan är en väg som går i en ständigt växande båge uppåt. Jag skulle mer beskriva det som steg i en gammal ragglig trappa där man ibland tar ett stort steg framåt, för att sedan plana ut eller rent utav sacka av neråt igen innan man plötsligt tar ett stort steg uppåt igen.
Min träningsväg tillsammans med Sackini är på inget sätt annorlunda, vi hade en uppåtgående trend i början av året, som jämnades ut i samband med att jag åkte på en rejäl förkylning, för att sedan dippa rejält. …och nu är på väg att ta oss uppåt igen.
Precis som så många andra sporter så krävs det mycket teknik, och konsten att dansa fram med ett djur på 600 kg kräver även ett helt lass utav känsla. Vilket jag brukar bygga en stor del av mina ridkunskaper på, men som jag för en period kände i princip helt avsaknad av, det kändes helt enkelt som att jag kan glömt hur man gör. Min tränare kommenterade det såhär: ”Man ser direkt om du inte har fokus när du kommer in på en träning, för när du har känslan så kan du rida som en riktig grand prix ryttare, när du inte har den är det helt annorlunda”.
Att träna styrka kan man göra på gymmet, träna teknik kan man göra med sin tränare, men känslan behöver man hitta i sig själv, andra kan bara försöka visa en vägen dit. För mig har det handlat mycket om att styra upp min tid utanför stallet för att ha energi och tålamod kvar till träningen, att landa lite. Men en stor del har också, lite förvånande kanske, varit att komma igång mer i rollen som tränare igen.
Alla har vi hört uttrycket ”att lära andra är att lära sig själv”, och jag är verkligen beredd att hålla med. Den senaste tiden har jag undervisat flera olika elever på olika niver, både på min egen häst och på andra hästar. Oavsett vilken nivå man rider på så utgår vi alla från samma grunder, alltså finns det något för mig som tränare att lära mig av alla mina elever, oavsett om de ridit i många år eller om de sitter upp för första gången.
Delad kunskap är dubbel glädje. En stor uppgift för oss hästmänniskor tycker jag är att sprida kunskap om dessa häftiga djur, för att desto fler andra, ännu ej invigda, människor ska öka sin förståelse och på så vis också kärlek för dessa stora djur. Oavsett hur fina de är på håll så kan deras storlek lätt göra dem rent skräckinjagande på nära håll. Det är häftigt hur en liten flicka kan hantera ett så stort djur utan rädsla, bara för att hon får rätt hjälp att lära sig hur.
Det är inte bara små barn som kan skrämmas och fascineras av dessa djur, jag tror att det är viktigt att försöka presentera hela familjer in i denna värld, då ridsporten trots allt också är en väldigt social sport. Dessutom är det ju alltid kul att ta del av sina barns aktiviteter. Kanske väcks ett lika stort intresse hos dem?
Vid ett annat tillfälle så hade jag en annan ny elev som skulle få testa att rida lektion på Sackini. Med ett brinnande intresse och flera år på ridskola så hade hon en väldig bra grundsits och kunskaper inom grundridningen. Det jag framförallt var på henne om var att komma till mer inverkan i sin ridning och en ökad kontakt i handen genom att placera armbågarna närmare intill kroppen, våga ta ett stöd i handen men också möta upp med skänkeln för att hålla igång en bjudningen fram till handen.
Efter att ha förklarat och gett henne instruktioner från marken så hoppade jag upp för att visa från hästryggen vad jag menade. Då fick hon se hur resultatet faktiskt kan bli och förhoppningsvis lite hjälp när hon väl satte upp igen. Men det hjälpte också mig, det passet var nämligen det bästa jag haft på länge. När jag satte upp den gången så hade jag full koll på vad jag ville uppnå, hur jag skulle göra och vilken timing jag behövde.
Efter det så använde jag det genom.att tänka att jag red för att visa en elev hur man ska göra, oavsett om det egentligen bara var jag och Sackini i ridhuset. Oavsett vilka moment man ska genomföra så baseras ju allt på grundridningen och grundsitsen. Jag har också uppmärksammat lite extra vad mina elever ger mig. Ofta är det saker som är självklara, men som man blir påmind om efter att ha tillbringa en timme med att tjata om det till någon annan. Det kan vara något så litet som en armbåge placering eller en uppmuntrande klapp.
Det faktum att jag också släppt upp flera elever på min egen häst har också gett mig mycket. Förutom kärleken till denna fina häst som ställer upp så fint som läromästare och snällt låter sig styras runt både inne i ridhuset och ute i skogen med nya ryttare så har jag också förstått att jag faktiskt hunnit lära mig en hel del under dessa snart 7 år som hunnit gå sedan vi träffades första gången. Och jag lär mig mer och mer för varje dag, vare sig det är jag som rider eller inte.
Inte minst har jag också blivit påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om att undervisa, vilket jag hoppas mina elever märker. För delad glädje är dubbel kunskap, eller hur? ?
//en Jennie som jobbar på känslan