Jag tycker om att ha rätt, men ibland älskar jag att ha fel!

Efter att ha oroat mig över Sackinis ben under veckan så har jag börjat ställa in mig på att det kanske inte ser så lovande ut. Jag har tänkt att om jag ställer in mig på att det är dåligt så blir jag bara glad om det inte är så.

På vägen till kliniken idag så pratade jag med mamma om att det kanske är dags att dra ner på tempot för Sackebusen, han har ändå hunnit bli 19 år och har en större skada med sig i bagaget. Det viktiga för mig är att han ska må så bra som möjligt och hålla så länge det går.

MEN, det verkar inte som att det är dags för pension för gubben riktigt ännu! Allt såg bra ut och Axel tyckte att vi skulle jogga igång honom nu när han bara promenerat sedan en vecka tillbaka, sen kan vi köra på som vanligt.

Alltså var matte kanske överförsiktig även denna gång, men rather safe than sorry…

Sackini kollar ut från gästboxen på Mälarens hästklinik i Hölö.

Väl hemma igen är jag rejält trött efter dagen, men också taggad för att fortsätta min och Sackinis resa, för än är den inte slut. Jag började dagen med att tänka att jag ändå fått tre extra år med min fina häst, vilket jag aldrig trott efter beskedet om hans skada i början av 2013. Idag har vi hunnit till början av 2016 och jag hoppas på minst tre extra år till. Eller kanske trettio när vi ändå håller på?

//en trött, men glad och lättad Jennie