De där fina människorna, de som gör en glad och som betyder något för en. De kan ha klivit in i ditt liv alldeles nyss, de kan ha funnits där ända från start eller så kanske de till och med är några av dem som gjort att du finns till eller är en del av historien innan du föddes.

De där fina människorna, de som man vill göra glad och som man vill göra något betydelsefullt för. När någon av dem skadas, mår dåligt, blir sjuka eller till och med är döende, då vill man göra allt man kan för dem. För att man vet att de skulle ha gett allt de kunnat för dig.

Det kanske hjälper med en middag, fika eller en promenad runt stan. Att komma med blommor och choklad är ofta ett säkert kort. Något så litet som ett sms eller ett samtal kan rädda en dag, ett liv.

Men ibland kan man inte göra något av det. De klassiska kuckelimuck-medicinerna som mat, godis, promenader eller blommor kanske inte ger något alls, de kanske varken gör någon gladare, friskare eller piggare. Men något som man nästan alltid kan, och som kanske ändå är den bästa presenten av dem alla, är att finnas där. Att torka en tår, hålla en hand, byta några ord. Eller bara sitta bredvid en stund, vara i samma rum och andas samma luft. Det kan vara fem dagar, fem timmar eller kanske bara fem minuter. För något av det finaste vi har att bjuda, och som också är bland det dyrbaraste som finns, det är vår tid. Och oavsett hur tjockt schemat ser ut eller hur fullsmockad kalendern är så borde det alltid finnas tid för de där fina människorna, de som gör en glad och som betyder något för en.

//en Jennie som försöker finnas där, även om det aldrig känns tillräckligt