Bättre sent än aldrig, här kommer nu lite fler bilder från Sweden International Horse Show och Friends Arena. Helgen bjöd som sagt på många fina ekipage och ögonblick, här kommer lite bilder från en ritt som gav mig gåshud…

Söndagen den 29 november så red Kristian von Krusenstierna in på banan och speakern berättar att det blir för sista gången tillsammans med sin fina häst Biggles 1015. Avslut som detta är alltid sorgliga, men vilket avslut sen!

Jag minns första gången jag såg en kur med detta ekipage, det måste ha varit en av de första starter som de gjorde tillsammans och det märktes att de hade lite svårigheter med kommunikationen. Efter det har man kunnat följa deras enorma framsteg från tävling till tävling. Jag minns att jag såg en start de gjorde i Falsterbo för något år sedan där man verkligen såg att nu, nu börjar det klicka. Att sedan följa upp hela resan med denna fantastiskt fina ritt i denna stora arena gör att resan inte slutar med en punkt, utan helt klart ett utropstecken! Hela ritten var väldigt mjuk och följsam och känslan såg ut att säga som kameran ”klick”!

(Klicka på bilderna för att göra dem större)

Att rida in på en arena och göra ett fint program på en fin häst måste kännas toppen. Men att dessutom veta med sig att det här har jag och min häst kämpat för, och till slut så också verkligen klarat, tillsammans, den känslan måste vara oslagbar. Efter att ha sett delar av den resan som de gjort tillsammans så kan jag inte göra annat än att ställa mig upp tillsammans med resten av läktaren och klappa händerna för detta ekipage. För oavsett om domarens poäng inte gav någon rosett idag så vann de en tävling ändå -sin egen.

//en Jennie som känner sig överröst av glädje över den kärlek som kan finnas mellan häst och ryttare