Trots att det stått antecknat i min välanlitade kalender sedan länge så kan jag inte låta blir att fnittra som en förtjust fyraårig flicka när påminnelsen från JL dressage om morgondagens lektion dyker upp på datorskärmen när jag loggar in på mailen.

Bläddrar man bakåt i denna kära almanacka så får man ta sig över en månad bakåt i tiden för att hitta den senaste träningstiden. Mycket har hänt sedan dess! Efter en träningsmässigt svår sommar och höst så följde vi upp med både en Equiterapeutbehandling och ett besök till veterinären som resulterade i lite behandling av båda bakknäna och en liten ”semesterperiod” med skritt och jogging. Vid återbesöket tre veckor senare så såg allt toppen ut igen och problemet var därmed lätt årgärdat. Skönt! När vi sedan har ökat på träningen igen så har det verkligen känts fantastiskt bra igen! Det är sannerligen ingen lat pensionär som dundrar fram i ridhuset, hej vad det går! (inom ”Sackinimått” mätt såklart, han är långt från ohanterbar) Men känslan finns verkligen där igen, han känns pigg och glad igen, taggad, rundare i formen och luftigare i steget. Kort sagt -härligt!

Därför ser jag verkligen fram emot morgondagens träning, att få hjälp att komma vidare och förhoppningsvis få visa upp något som kanske åtminstone är i närheten av lika fint som det känns.

//en förväntansfull Jennie