Skapad av Jennie Speicher sön, oktober 18, 2015 10:47:46

Boxen är mörk, blöt och kall. Mellan klinikens väggar så klingar de förbjudna orden. Min fina häst ser oförstående på mig med sina vänliga ögon, blåser ut varm luft på de händer som är blöta av torkade tårar. Boxen var mörk, blöt och kall där jag för 2,5 år sedan fick veta att det är över.

Sackini hade en kronisk gaffelbandsskada på sitt vänster framben och veterinären gav oss En möjlighet. En operation följt av ett års boxvila, med 50 % chans att han skulle bli bra. Alltså 50 % risk att vi skulle ha hållit denna häst instängd i en box under det sista året av sitt liv. Han var då 16 år gammal, så även om han skulle bli bra så skulle det vara en lång väg tillbaka efter det, om det ens gick.

Jag minns att han varnade oss för att operationen var väldigt dyr och att man fick bekosta den själv. Efter att jag frågat vad den kostade så svarade jag honom att om man skulle bortse från känslor och bara tänka pengar så skulle jag ändå inte kunna köpa en så här fin häst för 15 000 kr.

Tårarna fortsatte på hemresan medan mamma och jag bestämde att vi inte ville utsätta Sackini för en så lång boxvila, speciellt inte med så dåliga förutsättningar. Jag minns att vi pratade om när hans sista dag skulle bli.

Väl framme vid stallet så hade jag torkat mina tårar och hoppades på att inte möta någon. Jag ville inte gråta där och släppa ut denna ekande sorg. Men självklart var det någon där, och hur svarar man på frågan om hur det gått utan att brista? När svaret är att man kommer förlora en vän.

När hoppet är slut och tårarna bara forsar ut så frågar en annan från stallet vad de sagt och jag kommer aldrig glömma vad hon sa då ”Jag har sett den där hästen gå, den ska ni inte ta bort.” Så berättade hon att hon jobbar på en klinik med en veterinär som är väldigt duktig och som testar mycket nya saker. Så bad hon mig att skicka journalerna till henne så att hon kunde visa honom.

En tidig morgon åkte vi till den nya kliniken och den nya veterinären. Vi hade blivit lovade en plan innan dagen var slut, och vi var svagt hoppfulla.

Även han kunde konstatera att det fanns en gaffelbandsskada på vänster fram, och han sa också att han kunde se att den var minst 3-4 månader gammal, men att det också kunde betyda att han haft den längre än så. Det hade redan bildats ärrvävnad, vilket betydde att den inte kan tas bort helt.

Det denna veterinär gjorde då, till skillnad mot den tidigare, var att följa upp det svaret med en fullständig hältutredning med böjprov, longering på mjukt och hårt underlag etc. Och innan dagen tagit slut så hade vi fått en plan.

Han berättade att han kunde se en hälta på benet med gaffelbandsskadan, som också hade smittat av sig lite på höger fram. Men framförallt, sa han, så var han halt på höger bak.

Vi började därför behandla de andra felen som han hittat, och de körde även stötvågsbehandling på gaffelbandsskadan. Vid det första besöket så lovade han mig inget mer än att de skulle försöka. Efter redan någon vecka så började jag skritta på hästen som kanske inte ens skulle varit i livet om vi följt den tidigare domen.

Vi kom på fler återbesök och fortsatte att stötvågsbehandla gaffelbandet och följde upp behandlingen på de andra benen. Han svarade bra och veterinären sa att ”vi kommer nog få igång honom, men du får antagligen sänka nivån på honom”. Jag tänkte att med hans psyke så kunde han få bli promenadhäst om det var så.

Ytterligare besök o behandlingar och han fortsatte att svara bra. ”Vi får nog igång honom, men han kommer nog bara kunna träna på den nivån ni är på idag, inte högre”.

Vi fortsatte på samma sätt och hemma följde vi instruktionerna så gott vi kunde. Gaffelbandsskadan kommer som sagt aldrig att försvinna, men efter de senaste återbesöken har vi kunnat se att den inte stör honom längre. Vi tränar och tävlar på en högre nivå än någonsin tidigare, och jag är djupt medveten om att varje dag är en bonus.

Vi gör vad vi kan för att få honom att må så bra som möjligt. Genom att kyla benen efter varje träning, varierad träning enligt noggranna träningsscheman och regelbundna kontroller av veterinär och equiterapeut så har vi lyckats bra hittills.

Då ett av gaffelbandets funktioner är att stötta kotan så har han även en specialskoning på sin vänstra framhov där skon är breddad på insidan för att minska genomtrampet där och på så vis minska belastningen på den skadade delen av gaffelbandet.

Med den här historian i baksätet så har jag lärt mig att verkligen uppskatta varenda dag med denna fantastiska häst. Vad betyder en misslyckad dressyrtävling när vi vunnit den viktigaste tävlingen av alla -livet.

Det finns så många jag vill tacka för att den här historian idag har ett så lyckligt slut. Det belyser vikten av att ha ett bra team runt sig, vilket jag kommer att skriva mer om i ett kommande inlägg. Men det finns två personer som jag vill belysa såhär i slutet av inlägget. Det är veterinären Axel Wallman -jag är självklart evigt tacksam för att du Lyckades, men också minst lika tacksam för att du Trodde och du Försökte. Tack också till Lia Norée -för att du också Trodde, och för att du fick mig och mamma att ta Sackini till en andra chans.

Boxen är ljus, fräsch och varm. Mellan stallets väggar så klingar ljudet av hästar som frustar och lugnt tuggar på hö. Min fina häst ser förväntansfullt på mig med sina vänliga ögon och blåser varm luft på mina händer som luktar av äpple. Boxen är ljus, fräsch och varm där jag 2,5 år senare hämtar min häst inför nästa träningspass.

//en Jennie som är evigt tacksam för en andra chans