Skapad av Jennie Speicher ons, oktober 14, 2015 22:12:56

För några månader sedan så åt jag lunch tillsammans med en vän. När vi ätit klart så lurade en liten spillevink i ansiktsvrån på henne och det kröp fram att hon hade en idé som hon ville presentera för mig. När jag nyfiket uppmuntrade henne så spred sig den lille spillevinken i hela hennes ansikte och hon började berätta om hennes dröm om att skapa ett eget hästmagasin på nätet.

Jag som är av den nyfikna typen som verkligen gillar drömmar och projekt började fråga mer om hennes planer. Spillevinken från ansiktsvrån hade nu spridit sig i hela henne när hon tog fram ett anteckningsblock och pratade på om hennes tankar och idéer. Hon bläddrade i blocket och kom fram till ”bloggar”. ”Det är här som du kommer in i bilden” säger hon då till mig och frågar om jag kan tänka mig att skriva en blogg om min väg mot att bli en utbildad tränare.

Jag hade nästan aldrig läst någon blogg, än mindre skrivit någon förut. Men nya projekt är som sagt alltid roligt, så jag svarade entusiastiskt att jag gärna skulle hjälpa henne med sidan och att jag absolut kunde testa att skriva en blogg. När hon släppt av mig och jag stängde bildörren efter mig så var jag full av inspiration, men tänkte ändå för mig själv att vi får väl se När det händer, Om det händer.

Bara någon månad senare, i slutet på augusti så lanserades Equestriiana på nätet. Amanda skickade inloggningsuppgifter för bloggen till mig och så var vi tydligen igång. Shit! Vad gör jag nu?

Lite tappert så fick jag till slut iväg ett första inlägg. Men vem vill läsa om mig?

Väl förbi det första inlägget så flöt det på lättare. Jag har alltid tyckt om att skriva, och när hjärnan väl börjat snurra så dyker det upp allt fler rubriker att skriva. Det finns många ämnen som engagerar mig och det är svårt att sluta när jag väl börjat skriva om dem… Försöker ändå att begränsa mig så gott det går, det är ju trots allt en blogg och inte en roman.

När vänner och familj började kommentera det jag skrivit så blev jag förvånad -är det alltså någon som läser mina inlägg? När jag sedan fick besökssiffrorna för sidan blev jag helt paff -vart kommer alla dessa människor ifrån?

Jag tillhör en av dem som var sen med att skaffa Facebook och har till skillnad mot många andra inte FB installerad i min telefon. Nu loggar jag in för att skriva att jag lagt upp ett nytt inlägg, men annars är jag inte så duktig på att följa flödet på sidan. Men i och men galna ökningen av besöksstatistiken på min blogg så inser jag vilken fantastisk genomslagskraft som internet, och då kanske framförallt just Facebook, har för att sprida information. Min fascination för detta, samt styrkan i detta ord fick därför pryda rubriken av detta inlägg idag. ”Genomslagskraft”.

Det här inlägget vill jag använda för att skicka ett stort tack till Equestriianas grundare Amanda Lillieqvist Lagerqvist för att du lurade in mig i detta, jag hade glömt hur mycket jag tycker om att skriva.

Vill också skicka ett stort tack till alla er som läser, jag hade aldrig räknat med ett sådant gensvar. Jag hoppas att jag kommer kunna bjuda på ämnen och tankar som intresserar er och vill också passa på att uppmuntra er till att delta genom att bidra med kommentarer och frågor i bloggen.

Avslutningsvis så tänker jag att det är märkligt att man kan vara en sådan som planerar och försöker, kämpar och vill, och sen så dimper det plötsligt bara ner en chans i knäet på en. Som kanske ändrar allt.

…Eller åtminstone gör en glad en stund 🙂

Dags att dra täcket över huvudet nu, dröm sött gott folk!

//den numera bloggande Jennie