Skapad av Jennie Speicher mån, september 28, 2015 19:58:32

Jag älskar min häst. Jag älskar att träna och jag är sjukligt fascinerad av den här sporten som vi utövar. Att sedan undervisa andra i kommunikationen mellan häst och människa är något som jag verkligen brinner för och som jag ibland rent utav kan känna är mitt kall.

Oavsett hur träningar, tävlingar eller annat har gått så har jag aldrig tvivlat på kärleken till min häst. Han är en stor drivkraft till att jag fortsatt att åka till stallet, träna och kämpa på med hästlivet genom det här året som emellanåt varit så väldigt händelserikt med både riktigt roliga och oerhört tråkiga saker.

Detta år, och framförallt denna sommar, så har jag ändrat på flera stora stöttestenar i mitt liv. Jag har bland annat köpt ett hus tillsammans med min sambo, satsat mer på mitt eget företag och bytt stall till Sackini.

Jag har begravt en fin vän. På tok för tidigt. Jag har begravt en god väns mor. Också för tidigt.

Det är kanske inte så konstigt att man inte alltid orkar vara överallt eller alltid kan prestera på topp. Det är kanske inte så konstigt att tröttheten tar över ibland eller att man ifrågasätter varför man håller på med hästar över huvudtaget när det finns så mycket annat som man vill och behöver lägga tid på.

Men känslan av att hitta Tillbaka. Att känna den riktiga glädjen med hästlivet igen. Det kan vara små saker. Som en kortsida i trav som kändes bra, några sekunder av lycka i en busig galopp i skogen. Ett glatt hästhuvud som möter en i stallet, det rofyllda ljudet av tuggande av hö i boxen. Att gå ner till ridhuset i kvällens mörker och känna att här, här ska jag vara.

Som en vän en gång sa till mig: ”Vi hästmänniskor är allt bra tokiga. Ibland kan man kämpa på i två månader och det går bara skit. Allt går bara bakåt, bakåt, bakåt och inget går som det ska. Men så får man till två bra steg och då kan man träna på i minst två månader till.”

Det stämmer så väldigt bra!

Att sedan följa upp dessa små saker med lite ny inspiration känns fantastiskt roligt! Började denna helg med att i fredags fylla min bil med goda vänner och sedan köra bort till Strömsholm för Patrik Kittels clinic. Det är alltid roligt med nya träningstips och att få se så duktiga och fina ekipage på olika nivåer. Amanda från Equestriiana var med mig på plats och har skrivit en bra sammanfattning av clinicen på sin hemsida: http://equestriiana.se/nyheter-2/clinic%20med%20patrik%20kittel.html

Patrik passar på att ta lite bilder på publiken till Instagram innan Clinicen börjar 😉

Det var inte många tysta minuter under de tre timmar som Clinicen höll på. Det märks att han brinner för det han gör när han med sin glada dialekt kommer med instruktioner till ryttarna fyller ut med mer tips och egna anekdoter. På bilden ovan berömmer han kvällens sista ekipage: Emelie Nyreröd med Miata.

Träningstips i all ära, jag har med mig några hem inför kommande träningar med Sackini. Men det största jag har med mig hem är inspiration och fascination efter att ha hört en ryttare som rider på högsta nivå i dressyr, men som ändå känns så väldigt jordnära och som verkligen värderar sina hästar högt och verkar inneha en fantastisk ödmjukhet inför sig själv och sin sport.

Det är också väldigt roligt att se att Patrik själv blir lite ”starstruck” över att en sådan duktig ryttare som Emelie Nyreröd vill komma och vara med på hans Clinic. De har ju tävlat i EM-laget tillsammans, men han hade inte instruerat henne tidigare.

Några fler som blev lite ”starstruck” var jag och Amanda som passade på att gå ner och hälsa efter Clinicen var slut.

//Jennie som tydligen kommer fortsätta med hästar ett tag till…