Det finns vissa saker som man bara kan förstå när man har upplevt dem själv. Som att besöka en klinik när man fått dåliga besked i en sådan lokal förut.

När vi anlände till kliniken igår så var det en väldigt fin och välordnad anläggning. Jag har bara åkt förbi den en gång förut, men aldrig varit där inne. Men den påminde om Den kliniken. Likaså när man klev innanför porten. Och lukten som möter en när man kliver in, det var Den lukten. Den känslan som ansluter sig till kroppen.

Det här besöket handlar bara om en enkel tandläkarkoll, det är inte som Den gången. Ändå finns känslan krypande upp längs ryggraden. Ska de ta Honom ifrån mig?

Avfärdar tanken, men halvvägs till receptionen så hör jag snyftningar och jag ser dig. Du som fått beskedet som Jag fick. Jag hörde inte orden, men jag ser. För nu är Jag du, och din häst är Min häst. Jag kastas tillbaka i tiden och nu är det jag som återigen får beskedet att Det går inte.

Ställer in min häst i dödens box. Jag kallar den så, för så såg den ut den gången. Inget spån eller torv, bara kal, blöt, nyspolad box. Mörker. Den är två boxar bort från din. Du går, men kommer tillbaka. Du vet att det är sista gången. Jag vill gå fram till dig, ge dig det stödet som ingen annan kan. Jag vill hålla om dig, torka dina tårar och säga Jag vet. Men jag gör inget. För jag vet också att det är sista gången. Jag vill inte förstöra ditt farväl. Men nu vill jag säga att jag fanns där. Jag förstod.

Jag såg blicken på din häst när du gick. Den förstod också, den sa också farväl.

Helt tagen, men måste också påminna mig om vilken tur jag haft. Då var jag också Du. Jag grät och var förstörd. Men min häst följde med mig hem. Min vän tog oss till en annan klinik, en annan veterinär, ett annat svar. Han följde med mig hem Då, och han följde med mig hem idag. Man kan beklaga sig över små saker, som en träning som inte gick så bra eller tävlingsresultat som inte är så höga. Men vi måste påminna oss om en tävling som vi vinner varje dag. Livet.