I söndags så var det nypremiär för tävlingsbanan för Sackini och mig efter ett års uppehåll. Tävlingsarrangör var Gömmargården, lite av hemmaplan för mig.

Efter att ha anmält oss i sekretariatet så kikade jag upp på tävlingsbanan som var förberedd inför dagens första ekipage. Blev förvånad av min egen reaktion när jag plötsligt kände mig helt gråtfärdig, inte för att jag var ledsen, utan av ren glädje. Märkligt att fyra vita staket på en nyharvad bana kan få en att känna så. Kanske ännu märkligare att man kan känna en sån glädje när större delen av tiden som jag spenderat innanför de där vita staketen varit allt annat än lätta och framgångsrika.

Men glad var jag, och det är alltid roligt att mötas av så många glada och bekanta ansikten på en tävlingsplats. Bara att dra på sig de där vita ridbyxorna och kavajen, pula med plastrongen för att få den att sitta bra, och att knoppa och rykta inför dagen var roligt oavsett hur det skulle gå under själva programmet.

Väl inne på framridningsbanan så tappade jag av någon anledning lite peppen och orkade inte riktigt mentalt att få fram det bästa ur oss, och med en häst som kräver ridning i exakt varje nanosekund så gör det stor skillnad. När det väl var dags för start så kämpade jag dock på så gott jag kunde, men fick inte Sackini att svara tillräckligt bra på mina hjälper, han var helt enkelt inte riktigt lösgjord efter dagens framridning. Vilket resulterade i bristande bjudning, otillräckliga längningar och dåliga övergångar. Vilket i sin tur innebar att vi höll oss kvar i det där resultatmässiga träsket strax under 60 %, denna gång med 58,19 %. Det var dock inte helt katastrof, med tanke på förutsättningarna så lyckades vi ändå få till några bra delar, bland annat några moment ur galopprogrammet som belönades med sjuor.

Men visst hade jag högre förväntningar än så, jag hade ju hoppats att det skulle ha hänt mer rent resultatmässigt under det här tävlingsfria året. Att hamna på ungefär samma resultat som vi brukade gör ju att man tänker att det inte har förändrats så mycket. Men efter att ha kollat på filmen från tävlingen så kändes det faktiskt mycket bättre, för även om man såklart ser att Sackini spänner sig lite och inte är helt lösgjord och med på mina hjälper så är grundformen mycket bättre och stadigare än den varit förut. Han har alltid haft en tendens att bli lång och låg i halsen, men höll sig denna dag mycket bättre genom hela programmet. Jag har dessutom haft svårt att få ett bra flyt i skolorna på tävlingsbanan, men även det gick bättre den här gången.

Så jag antar att det bara är att kämpa vidare och inte hänga sig fast så mycket vid poängen på resultatlistan, efter allt så är de där minuterna på tävlingsbanan inte många procent av den totala tiden som man lägger ner på dessa förunderliga fyrbenta djur.

//en nytävlad Jennie