När någon är så sjuk att de inte orkar göra något längre, när någon är sjuk att man vet att den aldrig kommer att bli frisk igen. När man vill säga allt, men man sitter där vid sängkanten och inser hur få ord som bytts däremellan tidigare.

För mig är farfar inte så många ord, men farfar är många leenden. Farfar är ett litet mullrande skratt. Farfar är tonerna av ”vem kan segla förutan vind” som klingar genom huset från orgeln i vardagsrummets högra hörn. Han är munspel, dragspel. Farfar är prylar, tekniska påhitt och finurligheter. Teknik, kameror och tyska korvar. Farfar är inte så många ord, men han är mycket, mycket mer.

I måndags hälsade jag på dig och sa ”skönt att du kunnat sova mer nu” och du svarade ”det är det bästa” och log nöjt. Natten till torsdagen var hela familjen samlad när du somnade för sista gången och jag hoppas att du sover gott. Trots att du aldrig mer kommer att spela på den där orgeln i vardagsrummets högra hörn så klingar tonerna av ”vem kan segla förutan vind” fortfarande i våra öron när vi tänker på dig.

//barnbarnet Jennie