Efter att ha påbörjat fem inlägg, varav två hamnade som utkast och tre hamnade i soptunnan så börjar jag bli irriterad på mig själv. Hur noga kan man vara med en liten text, vad är det värsta som kan hända? Att den som läser får ont i fingret av att scrolla ner till nästa inlägg? I protest mot mig själv så får därför nästa inlägg nu heta Perfekt, oavsett om det är det eller inte.

För vad är egentligen Perfekt? En utopi, en dröm, eller kanske en skräck eller ett hot? Att vilja göra något bra är ju en fantastisk egenskap, men om man bromsas av tanken på att det man gör inte är perfekt, då är det väl så långt ifrån perfekt som det kan bli?

Jag var duktig på bild i skolan, men kunde ibland ta lite väl lång tid på mig. Jag minns en lektion då jag hade tecknat på en bild som jag visade min bildlärare. ”Du måste sluta vara försiktig och rädd för att göra fel” sa han medan han sladdade loss med blyertsen över mina tecknade linjer och hjälpte mig med en skuggning.

Det är så sant som han sa då, att självklart ska man vara noga och ordentlig med det man gör, men ibland måste man våga sig utanför boxen och testa något nytt. Världen har nog sett värre saker än några blyertslinjer på fel ställen. Och för den delen, vem avgör om de är på fel eller rätt ställe?

Jag tror att perfektion är någonting gott att sträva efter, men det är viktigt att det behålls som en drivkraft och inte som något som drar i oss så att vi missar något annat på vägen. Jag tror också att vi inte får glömma att det som är halvfärdigt för den ena kan vara helt enastående perfekt för någon annan.

//en Jennie, vars tecknade blyertstavla fortfarande hänger ovanför TVn i hennes föräldrars vardagsrum