Skapad av Jennie Speicher lör, oktober 17, 2015 11:23:19

Jag har redan skrivit ett helt inlägg om Att våga. Jag har också skrivit ett inlägg om motgångar, och om att jag tycker att de har bidragit till en av mina starkaste egenskaper; Ödmjukhet. Men nu är det dags för något nytt, både för bloggen och för mig själv: Att ta plats.

På sätt och vis så tycker jag att det är ett svårt ämne att skriva om. Jag upplever ofta att det finns många människor som lätt tar för mycket plats, och som inte är rädda för att putta bort någon annan på vägen. Men däri ligger kanske ibland också problemet, att den bredvid inte tog sin plats, utan flyttade på sig för lätt.

Ni undrar kanske varför jag kom in på det här ämnet? Varför skriva om något som är svårt när det finns så mycket annat som jag skriver om så lätt? Kanske är det just därför, för att jag behöver lära mig även sådant som jag har svårt för.

Tankegången började i veckan. Det gick som sagt inte särskilt bra på tävlingen i söndags, och jag ryckte då i de trådar jag hade. På vägen hem från tävlingen så messade jag min tränare Jennie och frågade om hon kunde testa att sitta upp på Sackini nästa lektion och se om hon kunde känna något som inte jag kan. På måndagen ringde jag till veterinären och bokade en tid till nästa vecka. Jag har inte känt någon hälta, men det vore ändå skönt att utesluta att det är någon i kroppen som säger stopp. Dessutom så har han sin gamla skada i bagaget, vilket gör att vi brukar kolla honom varje halvår och det är dags nu. Vi har också bokat en tid med vår Equiterapeut i nästa vecka, så nu blir det helgenomgång av gubben!

I tisdags så var det dags för lektion för Jennie och jag joggade igång honom lite innan hon satte upp. Hon tyckte att det var bra att vi bokat en veterinärtid och rekommenderade att vi skulle röntga halsen på honom eftersom problemen börjat dyka upp i samband med att vi satsat på högre klasser och plockat upp honom i en högre form.

Efter att hon suttit på honom så var det tydliga besked som gällde. Hon tyckte att jag skämt bort honom genom att inte ta igenom alla hjälper och att jag analyserar allting för mycket. Och visst är det lätt att man ibland blir försiktig och börjar tro saker när ens häst en gång varit utdömd.

Dagen efter satte hon upp igen och tyckte att han kändes mycket bättre. Då fick jag sitta upp efteråt med instruktionen att ta igenom varje hjälp och lägga mycket fokus på att ha koll på framförallt höger bak, då han gärna skickar ut vänster fram och höger bak när det blir jobbigt. Då gick det riktigt bra och han jobbade på riktigt fint!

Det startade en process i min hjärna som legat och puttrat där i veckan. Jag försöker vara väldigt snäll, omtänksam och engagerad, vilket är sidor av mig som jag är stolt över och som jag ofta får beröm för. Jag tänker också att det är sådana egenskaper som kommer tillbaka till en till slut, precis som man säger att leenden sprids och förr eller senare kommer tillbaka till dig. Ofta så tycker jag också att det är så, att det kan ta en lång tid ibland, men att det lönar sig i slutändan, och då har man verkligen förtjänat det.

Men ibland, när man bara ger och ger, måste man också be om att få något tillbaka. Att ta plats, och inte bara flytta på sig så fort det kommer någon annan som vill stå där. Det behöver inte vara så att den andra parten vill en illa eller att den inte vill ge något tillbaka, den kanske bara inte vet att du faktiskt Vill ha något tillbaka och/eller Vad du vill. Ibland får man se till att tala om det för dem. Nästa gång kanske du får något tillbaka utan att be om det.

 

//en Jennie som ska försöka ta sin plats