Skapad av Jennie Speicher ons, oktober 07, 2015 10:54:38

Igår så skadade sig en häst i stallet. Jag pratade med ägaren som sa ”Att jag alltid ska ha sådan otur, det känns som att det bara är jag som har en sådan otur hela tiden. Men det kanske är så som alla känner?”

Det är så sant det som hon säger. I sitt eget liv så växer motgångarna, medan man ofta kan tycka att det går så himla bra för alla andra. Men sanningen är ju att motgångar har vi allihop, olika stora och olika många, men alla möts vi av dem. Det enda vi kan göra är att förbereda oss för dem och lära oss att bemöta dem på rätt sätt.

En sådan motgång för mig har varit mina svårigheter på tävlingsbanan som följt mig under många år. När träningen hemma bara går bättre och bättre och vi tränar svårare och svårare saker, men resultaten på tävling knappt visar någon skillnad. När man har en vinnande känsla hemma och sedan lägger sig sist i resultatlistan, ofta utan ens godkända poäng.

Visst är det tråkigt att mötas av såna resultat efter alla timmar, pengar och mängder av kärlek och engagemang som man lagt ner. Visst hade jag velat lyckas bättre även där. Jag hade kunnat ge upp, byta häst eller bara lägga av med ridning. Men det är inte vad jag tror på.

Det började redan med min ponny som kunde lägga i nödbromsen eller helt enkelt skugga för exakt allt inne på banan. Det kunde hända att jag red hela programmet på en volt i mitten ibland. Men jag vägrade ge upp. För jag älskade den söta lilla ponnyn, och jag ville visa att Han kan och Jag kan. Tillsammans. Vi kämpade på och även om man minns alla gånger som det inte gick bra så måste man ibland påminna sig om alla gånger som det faktiskt gjorde det. Vi har kommit sist med 45 %, men också vunnit med nästan 70 %. Och mellan tävlingsstarterna så har vi gjort många andra roliga saker som att galoppera barbacka längs ängarna jämte vattnet ute på Wiad. Jag kommer alltid att vara tacksam för det han lärt mig och den tid vi haft tillsammans.

På hösten 2009 så fick Cocos nya ägare som fortsatte resan tillsammans med honom, och jag följer honom än idag.

Jag hade planerat ett uppehåll, men bara två veckor efter försäljningen så var det dags att träffa Sackini. Mitt första intryck av honom när vi kom dit för att kolla på honom var hans vänliga blick när han kom skrittade på grusvägen utanför stallet på Hogsta. När jag sedan satte upp för att provrida så minna jag ett tillfälle då jag red rätt upp, såg upp på bilden i spegeln och fick känslan av att vi skulle göra något coolt ihop.

Självklart hade jag hoppats på succé på tävlingsbanorna med denna nya fina häst. Men inte heller med honom har tävlingsresultaten varit strålande. Vi har lyckats knipa någon rosett tillsammans, men också jobbat mycket med spänningar och att hitta ett bra flyt på banan. Men vi tränar på för fullt och de framgångar som vi haft är jag också väldigt stolt och glad för. Att vi faktiskt lyckats kvala upp från MsvC och hunnit med åtminstone en start med godkänt resultat i MsvB. För Han kan, jag Kan och Tillsammans ska vi visa att vi kan ännu bättre.

Men en av de saker som jag är gladast för med honom, förutom att han varje dag förgyller min tillvaro med den där vänliga blicken, är att vi faktiskt flera gånger har uppfyllt ett av mina stora mål med ridningen, ett mål som slår alla tävlingsresultat med hästlängder. Och det är att det flera gånger har kommit fram människor till oss, på framridningen inför en tävling, efter en tävlingsstart eller bara hemma på träning. Folk som jag känner, eller som jag aldrig har sett förut, men som har något gemensamt: De behöver inte komma fram till mig. Men ändå har de gjort det, bara att få berömma mig för vilken häftig häst jag har, att de tycker att vi är så fina tillsammans och att jag rider så mjukt. Det är i såna stunder som man inser att oavsett hur tävlingarna går, så har vi faktiskt gjort något riktigt coolt tillsammans.

Jag skulle kunna skriva så himla mycket mer om det här ämnet, men ska försöka begränsa mig såhär. Sammanfattningsvis så skulle jag bara vilja skriva att alla möts vi av motgångar, trots att man inte alltid ser när det händer andra. De kan vara riktigt tuffa att ta sig igenom, men utan dem så skulle vi inte uppskatta framgångarna lika mycket.

För min del så har jag lärt mig att hantera motgångar på tävlingsbanan genom att fundera på vad som verkligen är viktigt. Att uppskatta de andra delarna i livet, och i det här sammanhanget, med mina hästar. Framförallt så tror jag också att mina motgångar har bidragit till en av mina främsta egenskaper -Ödmjukhet. Inför både mig själv och andra. Och inte minst, att uppskatta framgångar när de kommer. För jag har verkligen kämpat för att nå dem.

Till sist vill jag också tacka min familj, mina vänner och tränare som har stöttat mig, uppmuntrat mig och visat att de trott på mig -oavsett om jag tagit hem en rosett eller inte. Ni är ovärderliga!

//en tacksam Jennie, som inte har gett upp