14 år gammal så fick jag hem min första dressyrponny. 5,5 år senare så fick han flytta vidare till sin nya familj. Idag, ytterligare 5 år senare, så är han pensionär i Nykvarn och får en bakelse i sitt namn när hans nya ponnypappa deltar i Hela Sverige Bakar. http://www.recept.nu/mr-coconut
Denna fina ponny har nu hunnit bli 20 år gammal, och jag har alltså följt honom i halva hans liv. Han ägs inte längre av min familj, men kommer alltid att ha en lika stor plats i mitt hjärta ändå, gammal kärlek rostar aldrig.
En ponny med mycket egna idéer, mycket personlighet men också en otrolig charm. En riktig läromästare som tagit mig igenom grunderna i både dressyr, hoppning och allt annat som hör hästar och ridning till. Som tog mig ut på tävlingsbanorna och som lärde mig både hur det känns att vinna rosetter och att knappt ta sig runt banan alls. Som lärde mig glädje över framgångar och ödmjukhet för motsatsen.
Det finns så otroligt mycket att säga om denna ponny, allt får helt enkelt inte plats i ett inlägg. Jag är oerhört tacksam över den tid jag fått med honom. Från den första gången jag såg honom där i boxen på Nyby Torshälla, från veterinärbesiktningen där han var så tokig mot veterinären att min mamma höll på att avbryta hela köpet, för alla barbackaturer i galopp längs vattnet ute på Wiad i Grödinge, för alla träningar och tävlingar, de stunder då han varit helt omöjligt men som vi klarat ändå. Inte minst för det vänskapsband mellan häst och människa som man bara kan förstå om man känt det själv.
Lika egensinnig som sin teckning, lika finurlig som den grå fläcken i hans öga, lika mjuk och snäll som bara han kan. Så förstås lite knasig på det. 😉
Allting har sin tid, likaså för oss. År 2008 började jag lära upp nya ryttare på honom, närmare sagt en hel familj. Jag kunde se hur mycket de tyckte om honom, och också hur pass bra han passade för dem. Många tårar senare så beslutade jag mig för att låta dem köpa honom, för jag visste att han skulle bli ett ess för dem. Köpet gick igenom hösten 2009.
Hösten 2008 så åkte vi på vår sista tävling tillsammans, och en inte alltför lätt tävlingskarriär fick sluta i tårar -det blev en blågul rosett.
Jag har sedan kunnat följa Cocos och hans karriär tillsammans med familjen Rudin och har med glädje kunnat se att de verkligen älskat honom så mycket som jag hoppats på att de skulle göra. Idag har han avslutat sin träningskarriär och lever pensionärslivet på en gård i Nykvarn och familjen Rudin fortsätter att hälsa på honom regelbundet. Behöver jag ens nämna att utnämnt sig själv till kung och styr och ställer med ponnyerna i den nya hagen…?
//en nostalgisk Jennie