Det har redan hunnit bli fredagkväll och det börjar bli dags att slå sig ner vid middagsbordet och varför inte soffan för lite äkta fredagsmys! Men först en snabb uppdatering av den senaste veckan som bjudit på något i hästväg…

Det började redan förra torsdagen med att jag hade en ny elev. Riktigt kul att ge sig an ett helt nytt ekipage och de visade sig dessutom vara riktigt roliga att jobba med. Vi jobbade med ganska så basic, men ack så viktiga saker som framåtbjudning, kontakt, takt och början till lite schwung. Att rida på framåt för att ge plats åt hästens gång, men också möta upp i handen för en bra kontakt, att hitta stödet i yttertygeln men också kunna lätta av i handen emellan och låta hästen bära sig själv. Ganska snart hittade de en bättre kontakt i handen där de kunde använda sig av energin, men samtidigt också hitta en lugn takt. Oj, vad jag älskar att undervisa!

Dagen efter så hade jag samma arbete med mig i bakhuvudet, att verkligen få fram Sackini för skänkeln och sedan möta upp med en stadig men mjuk hand. Jag fokuserade på takten, tränade för ovanlighetens skull mycket trav och försökte verkligen känna gunget genom kroppen. Använde också tre bommar med travavstånd på volten för variationens skull, men också för att ännu mer hitta takten och schwunget. Jag fokuserade på att hålla honom lösgjord och mjuk i kroppen och upptäckte att han bar sig mycket bättre än på länge, trots att jag tänkte att jag skulle ha honom låg i formen. En perfekt uppvärmning inför lördagens tävling.

Jajamän, på med tävlingskläder och iväg med nyknoppad häst till Farsta ridskola för en MsvC1. Behöll samma lugn och fokus som under träningspasset dagen innan och fortsatte samma arbete. På framridning inför tävling brukar jag tänka att jag måste passa på att väcka upp honom och verkligen rida kort och intensivt, gärna med mycket galopp. Denna gång testade vi dock något nytt genom att behålla fokuset från gårdagen, rida korta frekvensen i trav med skrittpauser emellan. Galoppen tog vi några varv i precis innan det var dags att gå in på banan, mer behövdes inte när han kändes så mjuk och avslappnad.

Väl inne på banan plockade jag upp honom lite i formen, men lät honom fortfarande vara lite låg för att inte riskera att han skulle bli spänd. Vi fick några missar som kostade lite poäng, men i det stora hela så är jag grymt nöjd med vår insats, och så glad över att det kändes som att vi jobbade som ett team hela vägen. Vi både gjorde vårt bästa och gjorde också vår bästa tävlingsprestation hittills. För de som är nyfikna finns ett klipp här från min trogna kameraman (även kallad mamma).

De som känner mig vet hur svårt vi haft det på tävlingsbanan, och med det i bagaget så blev helgens tävling en ännu större framgång. En så härlig känsla som hade räckt, men att vi fick bra betalt i protokollet och dessutom en placering gjorde ju ingenting värre direkt! 😀

Efter det har vi hunnit med några riktigt bra träningspass och jag undrar hur många kilo morötter jag hunnit trycka i min häst de senaste dagarna… Glad är jag i alla fall och jag tror nog att Sackini är rätt nöjd med sig själv också. 🙂

Har också hunnit med ännu en ny elev, så himla roligt! Nu börjar dock chipsen i TV-soffan att hägra, dags att hinna umgås lite med sambon innan kvällen är över. Får skriva mer en annan dag… Trevlig helg på er allihop! 🙂

//en glad Jennie

Som utlovat så kommer här till slut en liten sammanfattning från förra helgens clinic på Strömsholm med Carl Hester. Det blev 9 sidor med klotter i min anteckningsbok, men tyvärr inte mycket bilder då det undanbeddes av arrangörerna…

Carls meritlista är lång och välkänd, inte minst genom hans elev Charlotte Dujardin, så den första frågan till honom är klassisk ”Hur gjorde du det?” I hans svar så poängterar han vikten av att ha en bra tränare, helst varje dag och varje pass ”Eyes on the ground” och vikten av att inte glömma de små detaljerna ”…and good attention to details.”

Vilket leder direkt till nästa fråga om hur han visste att Charlotte skulle bli framgångsrik och om han skulle kunna hitta en ny adept i publiken ”Could you spot a Charlotte here in the crowd?” Carls svar är snabbt, att han visste direkt att hon hade viljan eftersom hon kunde säga ifrån till sin mor och flytta hemifrån bara för att få träna. Väl på plats frågade hon alltid ”när tränar vi nästa gång?” Om han svarade att han inte kunde dagen efter för att han skulle åka tidigt så var frågan ”när behöver du åka?” Efter att ha svarat 7 på morgonen så var förslaget ”då är jag redo med hästen kl 6.” Med den viljan, i kombination med en bra tränare och möjligheten att rida många olika hästar kan man gå långt -uppenbarligen!

Hester berättar också att den första som började lära honom om hästar faktiskt var en svensk -som med lite efterforskningar visade sig ha haft sin bas i Strömsholm. Alltså, menade han med skämtsam röst, får ni skylla er själva om ni inte gillar det jag säger -det kommer faktiskt härifrån.

Han fortsätter med att säga att oavsett vart i världen man åker så har alla länder faktiskt samma problem i den här sporten. ”Att rida är lätt, att göra det bra är svårt”.

Han tillägger också att alla dagens hästar förutom en är helt nya för honom, men menar också att han tycker att det är bättre så. ”When you see a horse for the first time you see everything”. Precis som med allt annat så vänjer vi oss vid vad vi ser, och missar lätt detaljer när det är sånt som vi sett förut.

Dagens första två hästar är unga, fyra respektive fem år. Därmed kommer vi in på frågan om vad Carl kollar på när han ska köpa en ny häst. Han berättar att han gärna köper dem när de är ca 2.5 år och att han då inte vill ha några plastpåsar o spön som jagar hästen runt för att visa hur bra den kan röra sig. Hellre ser han en avslappnad eller trött häst så att han får se hur den rör sig helt naturligt.

Om man utgår från skritten så ska den vara ”clear in the rythm”, den behöver röra sig rent och med övertramp. Men hellre ett kortare steg som belönats med 8 poäng än en stor skritt som fått 10 poäng, den kan vara svårare att samla och så småningom övergå till piaff. Han tillägger också att en häst som får använda sitt huvud och sin nacke också skrittar bättre, det går inte att sparka på den och hålla ihop.

Dagens första ryttare Camilla och Emelie får berätta om sina hästar och Camilla berättar att hennes häst är positiv och gör sitt bästa, men att den kan ha svårt att få fram och att bära sig rakt.

Emelie tycker också att hennes häst har en bra ridbarhet, men att han ibland blir långsam och att hon vill ha honom snabbare för skänkeln. Carl ger henne en fråga att fundera över ”är han seg för att han inte vill eller för att han rör sig stort och inte orkar?”

Han fortsätter att spekulera kring unghästar och säger att den bästa hästen också kan vara den sämsta. En häst kan röra sig enormt, men om den har ett dåligt temperament så spelar det ingen roll hur bra gångarter den har. Då kan man kanske aldrig få nytta av dem ändå.

I det här fallet så har Emelies häst mycket rörelse att visa upp i sina gångarter, Camillas häst rör sig inte lika stort, men kan kanske ta sig riktigt långt med hjälp av sitt goda temperament.

”Do you need to be brave to ride a young horse?” Hester frågar om man behöver vara modig för att rida en unghäst, och svarar snabbt på sin egen fråga; ”Yes, you do! You need to drive, not just steer.”

Vi återkommer till diskussionen angående gångarter vid köp av en ny häst. Har ni tänkt på hur mycket galopp man rider när man kommer upp i Grand Prix undrar Hester. Det är byten i olika serier, saxar, galoppiruetter etc etc… Eftersom det är mer galopp och mindre trav så tycker han att det är viktigast att titta på galoppen, samt skritten som vi nämnde tidigare.

Fokuset övergår till ekipagen på banan igen och han vill börja med Emelies fyraåring. Temat blir samma som nästan alla dagens ekipage kommer visa sig ha -kontakten.

Emelies häst bär sig fint, men tar inte kontakten med handen. Carl instruerar henne till att höja handen och hålla ihop den. Syftet med det är att flytta bettet i munnen till en position där den kan ta stödet lättare. ”Feel the bit.” När man breddar händerna så innebär det också att bettet sjunker i hästens mun. 

Han betonar också vikten av en bra position i sadeln och hänvisar till ett citat från Spanska ridskolan ”Sit taller, put push down”. 

Övergångar är också något av ett signum för dagens huvudperson ”Transitions that goes forward when it comes back”, att alltid tänka framåt även om man gör en övergång till en lägre gångart, till exempel från galopp till skritt. Emelie får göra en del övergångar och instrueras att fatta galopp för endast ytterskänkeln, som en förberedelseför att framöver träna in hjälpen för galoppombyten. När hästen inte reagerar direkt påpekar Carl vikten av konsekvens ”Come off, come on, canter”.

Då hästens balans sitter i dess huvud och nacke så ska man tänka på att man faktiskt tar hästens balans i handen när man rider. Vilket kräver en bra kontakt samt en avslappnad häst som litar på sin ryttare.

Emelie tackas av och uppmärksamheten riktas mot Camilla och hennes femåring.

”If the horse can do extensions, it can do collection” säger Carl och ber henne rida på framåt. ”Låt honom känna vad han kan göra.” En så ung häst har inte lärt sig hela sitt rörelsemönster och måste få upptäcka lite själv.

Även hon får göra lite övergångar mellan galopp och skritt, och vi återvänder än en gång till kontakten när Camilla instrueras att använda sig av några få travsteg in i avsaktningen för att inte tappa ner formen.

”Keep breathing with your leg. Off. On.”

”The tail tells you a lot.” Hästen behöver vara avslappnad genom hela kroppen, vilket man ibland kan se genom att titta på hur hästen rör sin svans.

Vi tackar av Camilla och det är nu Emelies tur igen, men denna gång med hennes femåring Final Countdown som hon vann fyraårstestet med. En häst som rör sig med mycket uttryck och hon berättar själv att den lätt kan bli lite för het och spänd. Även för henne blir det arbete med kontakt och övergångar…

Det får bli övergångar mellan galopp och trav där det blir tydligt om kontakten fungerar. I trav tipsas vi om att om hästen lätt flackar iväg med frambenen på rakt spår så kan man rida öppna på volten för att komma åt och aktivera bakbenen. Man kan göra samma sak i öppna, och får gärna tänka öppna – räta ut -öppna igen. Man kan även rida öppna på rakt spår för att aktivera bakbenen och hitta kontakten.
”Give and retake” -ta och lätta i handen.

”Stick with the same aid until it works.” Var konsekvent och ta igenom varje hjälp du ger, krångla inte till det genom att lägga till flera nya hjälper som kan förvirra hästen.

Så återkommer han än en gång till valet av häst; ”as long as you want to get on your horse every day to train him, who cares what everybody else thinks?”

Nästa ekipage är Gabriella med sin sexåring First Choice. Återigen så återkommer vi till övergångarna, Carl påminner om att vi måste göra hundratals övergångar varje träningspass.

Hon får också tipset att tänka på att hålla handen framför sadeln för att undvika att bli för fasthållande i handen.

Så är det Alva Landers tur att komma in med sin häst som hon tävlar U25 med. Hon berättar att han har ett bra temperament, är cool, men ändå har power.

Carl tycker att hon blir lite stark i handen, vilket man lätt blir på en häst med mycket tryck i. Hon får då träna på att korta i galopp, ta fram handen och sedan rida framåt igen. Om han gasar iväg och hon fastnar med handen igen så får hon upprepa övningen tills hästen bär sig själv utan att rinna iväg och hon kan rida med en lättare hand. Han påminner henne om att rida med en rörlig hand där hon inte fastnar i tygeltaget.

Hon får sedan rida en övning i galopp där de rider en diagonalsluta från början av långsidan in till X och sedan rida öppna några steg framåt för att sedan göra en halvpiruett och avsluta med att fortsätta i öppna eller sluta tillbaka längs medellinjen. Hela tiden med bibehållen galoppkvalité.

När de övergick till lite byten så kastade sig hästen lite åt sidan i själva bytet och de fick då öva på att göra bytena på långsidan med väggen på den sida som han ville kasta sig åt. På så vis så stoppar väggen upp rörelsen som var på väg åt sidan och hjälper den då mot att bli rakare. Efter att ha gjort några byten längs väggen på det sättet så kan man lära in ett rörelsemönster som gör att bytena förhoppningsvis också håller sig rakare på andra linjer framöver.

Nästa ryttare blir Caroline med St Erik. 

Carl kommer nu in på hur viktigt det är att rida hästen i en form där den använder ryggen på rätt sätt och jämför ryggen med en bro mellan fram och bakdelen. Man vill att den ska behålla stabiliteten och inte att den ska sjunka.

Även Caroline får rida en diagonalsluta, men hon får träna på att vända snett igenom i mellangalopp som vid X övergår till samling och sedan ett byte på mitten av kortsidan.

För att förbereda lite piruettjobb får hon sedan rida på en 10-m volt där hon börjar med att rida med tagen bakdel, sedan variera med lite öppna, samt att lägga in några steg av piruettförflyttning, för att sedan räta ut och följa voltspåret några språng innan hon tar honom sidvärts igen.

Carl återkommer även ofta till hur vi tänker när vi jobbar med hästar. De flesta av de som deltagit hittills i dagens clinic har varit unga och då handlar mycket om att lära dem att utföra det som vi ber dem om. Då gäller det att jobba på rätt sätt för att utbilda, men samtidigt också uppmuntra dem till att vilja göra rätt. Han jämför det med att han skulle tar ner någon från publiken och bända foten bakom huvudet på dem. Ävem om han skulle lyckas så skulle den personen få en dålig upplevelse av det -och han själv skulle säkert få en rejäl smäll!

Med Lussans elev Clara och hennes 13-åriga häst så blev det till att börja med ännu mer galopp. De är också dagens enda ekipage som Hester undervisat tidigare.

De får rida rätt upp i öppna i rättvänd galopp, för att sedan ställa om och rida öppna i förvänd galopp innan de lägger in ett byte och fortsätter i öppna i den nya galoppen. De fick även testa på lite piruettarbete där de fick rida sluta in i piruetten för att få hästen att slappna av in i innerskänkeln och inte vända av sig själv. ”He wont turn on his own if he is bending.”

De hann också med lite passagearbete där Clara fick hjälpen ”pushing forward, up to passage.”

Så är det dags för dagens sista ekipage, Mads med Jimmie Choo. 

I galoppen fick de bland annat hjälp med saxen genom en övning där de placerade förflyttningen från långsidan istället för att utgå från medellinjen. På så vis blir det väldigt tydligt och man förflyttar sig mer åt det ena hållet än det andra, då man borde komma tillbaka till långsidan igen efter att ha flyttat ett antal språng inåt banan och sedan flyttat lika många språng tillbaka.

Det blev också en del arbete med passagen där de först fick rida skänkelvikning i passage för att engagera bakdelen. De fick också träna på att rida på olika linjer, stanna upp och tänka ett steg passage på stället och sedan direkt fram igen för att behålla rytmen och framåtbjudningen. På så vis kunde de få in lite piaff, men genom att öva på övergången, inte på själva momentet. Samt utan att tappa framåttänket.

Det är inte bara att göra, men ibland måste man våga ta risken, och våga misslyckas för att kunna lyckas.

När de är klara med dagens ekipage så återstår bara några få frågor från publiken, varav en undrar över hur länge deras hästar går ut i hagen. Och jag måste säga att det värmer mitt hjärta när man får höra en dressyrryttare på OS-nivå som berättar att deras hästar får gå ute så mycket som möjligt i hage, och att en del av dem går ute dygnet runt ibland ända fram till tioårsåldern, för att sedan fortsätta gå mycket i hage, även om de kanske inte längre är ute dygnet runt.

Sammanfattningsvis så blev det en inspirationsrik dag i goda vänners sällskap och jag känner att jag har några nya idéer och övningar som jag tar med mig för att testa på hemmaplan. ?

//nyinspirerad Jennie

I början på veckan så kände jag att en förkylning började smyga sig på såhär i övergången mot hösttider. Tyckte att jag lyckades hålla den hyfsat i schack genom att försöka sova ut ordentligt (sömn måste väl ändå vara en av de bästa medicinerna mot förkylningsbacilluskisar?) Hann därför få in träningspass både i måndags och i onsdags, men igår kändes det sämre och det fick bli sängläge. Lite piggare idag efter ännu en rejäl sovmorgon och en lugn dag, även om jag inte är helt frisk ännu.

Imorgon är det dock upp i ottan som gäller, då det är dags för en heldag på Strömsholm med clinic av Carl Hester! Förhoppningsvis en dag späckad av ny inspiration, och dessutom i väldigt gott sällskap av goda vänner. Så har jag packat ner kameran och skrivblocket för de som inte har möjlighet att hänga med. Återkommer förhoppningsvis med många nya tips och idéer till er!

När man är nerbäddad med förkylning och inte kan ladda med träningspass så får man testa att gräva fram ett gammalt ritblock och skissa lite istället, här med ett försök på morgondagens huvudperson. Även om just huvudet hamnade utanför… 😉

//en förväntansfull Jennie

När pälsen växt så mycket att man redan behöver bli klippt igen trots att det knappt hunnit slå över i september, och ens matte försöker kompromissa mellan att klippa bort så mycket att man ska slippa svettas ihjäl av minsta lilla ansträngning, men slippa få skav från skänkeln och dessutom spara lite päls på ryggen såhär i övergången mellan sommar- och höstrusktider. Då kan man få se ut såhär ett tag…

//klipparJennie

För att livet som hästägare inte bara är att mocka skit. För att livet som ryttare inte behöver stanna innanför väggar och staket. För att sommarsolen ännu lyser en septemberdag som denna.

//uterittsfotograferande Jennie

I söndags så var det nypremiär för tävlingsbanan för Sackini och mig efter ett års uppehåll. Tävlingsarrangör var Gömmargården, lite av hemmaplan för mig.

Efter att ha anmält oss i sekretariatet så kikade jag upp på tävlingsbanan som var förberedd inför dagens första ekipage. Blev förvånad av min egen reaktion när jag plötsligt kände mig helt gråtfärdig, inte för att jag var ledsen, utan av ren glädje. Märkligt att fyra vita staket på en nyharvad bana kan få en att känna så. Kanske ännu märkligare att man kan känna en sån glädje när större delen av tiden som jag spenderat innanför de där vita staketen varit allt annat än lätta och framgångsrika.

Men glad var jag, och det är alltid roligt att mötas av så många glada och bekanta ansikten på en tävlingsplats. Bara att dra på sig de där vita ridbyxorna och kavajen, pula med plastrongen för att få den att sitta bra, och att knoppa och rykta inför dagen var roligt oavsett hur det skulle gå under själva programmet.

Väl inne på framridningsbanan så tappade jag av någon anledning lite peppen och orkade inte riktigt mentalt att få fram det bästa ur oss, och med en häst som kräver ridning i exakt varje nanosekund så gör det stor skillnad. När det väl var dags för start så kämpade jag dock på så gott jag kunde, men fick inte Sackini att svara tillräckligt bra på mina hjälper, han var helt enkelt inte riktigt lösgjord efter dagens framridning. Vilket resulterade i bristande bjudning, otillräckliga längningar och dåliga övergångar. Vilket i sin tur innebar att vi höll oss kvar i det där resultatmässiga träsket strax under 60 %, denna gång med 58,19 %. Det var dock inte helt katastrof, med tanke på förutsättningarna så lyckades vi ändå få till några bra delar, bland annat några moment ur galopprogrammet som belönades med sjuor.

Men visst hade jag högre förväntningar än så, jag hade ju hoppats att det skulle ha hänt mer rent resultatmässigt under det här tävlingsfria året. Att hamna på ungefär samma resultat som vi brukade gör ju att man tänker att det inte har förändrats så mycket. Men efter att ha kollat på filmen från tävlingen så kändes det faktiskt mycket bättre, för även om man såklart ser att Sackini spänner sig lite och inte är helt lösgjord och med på mina hjälper så är grundformen mycket bättre och stadigare än den varit förut. Han har alltid haft en tendens att bli lång och låg i halsen, men höll sig denna dag mycket bättre genom hela programmet. Jag har dessutom haft svårt att få ett bra flyt i skolorna på tävlingsbanan, men även det gick bättre den här gången.

Så jag antar att det bara är att kämpa vidare och inte hänga sig fast så mycket vid poängen på resultatlistan, efter allt så är de där minuterna på tävlingsbanan inte många procent av den totala tiden som man lägger ner på dessa förunderliga fyrbenta djur.

//en nytävlad Jennie

Fick en timme över mellan förmiddagens tävling och eftermiddagens bröllopsplaneringsmiddag och tänkte att jag kanske skulle packa upp tävlingssakerns, sy lite, klippa gräset, städa, pyssla, rita, skriva eller passa på att klämma in nåt annat. Övertygade till slut mig själv om att vila och spikmatta inte alls är dumma saker på en söndagseftermiddag. Så slocknade totalt och försöker nu övertyga benen om att kravla sig upp och iväg till middagen. Men vem fan sa att man blir piggare av en powernap??

//nyvakenkockanhalvfemensöndagseftermiddagJennie

Det är inte bara mitt bloggande som haft uppehåll, jag har även hållt mig borta från tävlingsbanan i ganska exakt ett år nu. Jag har försökt att satsa på träningen och att landa i allt som hänt under detta händelsefulla år. Ett år som har inneburit sorg och farväl, men också värme i att stötta en vän och att upptäcka vilka fantastiska vänner man själv har som bjuder tillbaka med allt de har. Det har varit glädje och skräckblandad förtjusning med husköp och övergång till egenföretagare på heltid. För att inte nämna kärlek då några av mina bästa vänners bröllop närmar sig med storsteg!

Kort sagt så kan jag såhär i efterhand känna att det varit bra med lite uppehåll från tävlingsbanan, då det funnits en del annat som tagit fokus. Man är visst inte den wonderwoman som man tror man är…

Imorgon är det i alla fall dags att dra på kavajen och de vita ridbrallorna igen, då vi styr transporten bort till Gömmargården för en MsvC1. Det ska bli kul att se om vi lärt oss något på ett års uppehåll, om inte annats så kanske man fått lite perspektiv på saker och ting… 

Sackini fyller på grästanken inför morgondagen. Hoppas på lite effekt under fossingarna!

//på’t igen bara Jennie

Makalösa mockarmorsan mockar mäkta mästerligt magnifikt med mönstrade mockarbyxor. Min megamysiga mockarmästaremor! ❤
//dottern Jennie

Tänk, det finns lite hopp även i en dressyrnörd som denna! Oavsett om det förekommer hinder på tävlingsbanan eller inte, så kan de faktiskt göra nytta på träningsbanan.

Som vanligt så förespråkar jag en så varierad träning som möjligt, själv försöker jag varje vecka att få in både dressyr, uteritter, tömkörningspass och hoppning eller markarbete. De delar som innehåller bommar har tyvärr blivit lite underrepresenterade ett tag, ibland har de fått lämna plats för andra träningsprioriteringar och ibland räcker tiden helt enkelt inte till. Men försöker ta mig tid till det igen och har den senaste tiden hunnit med två pass med varierande krav på både engagemang och tid.

Kombinationen av tömkörning och bommar är inte dum den heller 🙂

I förrförra veckan så blev det dock uppsutten träning, jag hade mamma med mig och vi hjälptes åt att bygga upp en av mina favoritövningar som består av tre hinder på medellinjen. De placeras så att man kan rida över dem genom att vända rätt upp och då med ca 7 meters avstånd för stor häst. Det fina med det avståndet är att kombinationen då kan ridas i både skritt och trav samt är anpassad för ett galoppsprång mellan varje hinder. Man kan också välja om man vill ha bommarna direkt på marken eller om man vill höja upp dem med hjälp av sockerbitar eller stöd.

På så vis är det en väldigt användbar uppställning av bommar och/eller hinder som kan användas till många olika övningar. Speciellt om man har en vänlig själ på marken som kan hjälpa en att justera höjden åt en så man slipper hoppa av varje gång… ?

Efter att ha skrittat fram så kan man under uppvärmningen ha markbommar eller något upphöjda bommar att gå över i skritt, vilket för övrigt är en gångart som lätt kan glömmas bort i markarbetet men som är ett bra sätt att stretcha hästen på och som jag flera gånger fått på ordination av vår equiterapeut.

Efter att ha gungat igång i trav så kan man även börja använda dessa i travarbetet på olika sätt, antingen genom att rida rätt upp över alla tre o öva både koordination och rakriktning, eller så kan man exempelvis lägga volter längs långsidan och ta en bom eller ett hinder i taget.

Väl uppe i galopp så lämpar sig övningen bäst att ridas i en kombination och man får då anpassa tempot för att få in ett galoppsprång mellan varje samt en bra ansats till varje nytt hinder. Återigen får man då öva på koordinationen och rakriktningen, men också ett stort fokus på att hålla rätt tempo och flyt hela vägen. Självklart kan man även variera både höjden på och avståndet mellan hindren, man kan också träna på att komma på olika linjer och ta ett hinder i taget om man är en van ryttare.

Om man inte har tid eller ork att plocka fram så mycket plockepinn så kan det räcka med något så enkelt som en bom längs med medellinjen innanför spåret på ena kortsidan. Så behöver man förhoppingsvis inte ens bära den särskilt långt ?

Det gjorde jag häromdagen för att ”hotta” till dressyr passet lite. Sackini blev lite mer uppmärksam och fick lite extra anledning att lyfta på benen. I galopp är det även en bra övning för att få koll på galoppsprången, man måste helt enkelt ha koll på vart hästen sätter ner hovarna någonstans för att kunna placera språnget rätt över bommen. Det är tillräckligt svårt när man ligger i ett jämnt tempo på volten, men kan också höjas i svårighetsgrad exempelvis genom att rida ökad galopp på långsidan, sedan korta upp sprången med bibehållen takt och energi samtidigt som man ska placera fötterna rätt över bommen.

…Igår blev det dock bara lite promenad och lite välförtjänt gräsätande för herrn, men med hopp om lite mer träning i veckan nu när jag är hemma igen med nya krafter efter min lilla semester neråt i landet. ?

// Jennie, en dressyrfjant med hopp