I söndags bar det iväg till andra sidan stan, närmare bestämt Vällingby ridcenter för att se på en clinic med Helena Reje som jag fått biljetter till av min tränare Jennie. Väl påklädda med täckbyxor och dubbla dunjackor så kom mamma och jag fram i, för en gångs skull, god tid och letade upp två platser mitt på långsidan i Vällingbys fina ridhus. I äkta ”påsk-anda” var varje stol förberedd med info om deltagarna och några påskägg.

Helena, som jag tidigare bara kände till som dotter Louise ”Ludde” Crafoord-Hofmann från Sjövillans Gård, inledde med att berätta lite mer om sig själv och om det hon varit med om. Att hon växt upp på en hästgård och att hon började sin hästkarriär inom hoppningen, men att hennes mamma satsade på dressyren och att hon därför fick börja hoppa in lite i ett dressyrlag emellanåt då det saknades ekipage.

Helena hann sedan med att starta i landslaget för både hoppning, dressyr och fälttävlan och när det var dags att satsa på stor häst så bestämde hon att valet av häst skulle få avgöra vilken gren hon skulle satsa på -och det blev dressyr.

Förutom att hon hunnit jobba hos bland annat Tinne Vilhelmsson Silfvén så har Helena även hunnit plugga i 4,5 år till civilekonom och hade hunnit få en riktigt bra tjänst på Handelsbanken när hennes liv plötsligt tog en tvär vändning. Inom en inte alltför lång period så hann hon både föda två barn och även förlora sin mamma.

Det kändes som om jag höll min mammas död i den ena handen och mina barns liv i den andra.

Det blev en tuff tid och även en vändpunkt för Helena där hon stannade upp och funderade över vad hon verkligen ville göra. Resultatet blev att hon sade upp sig från sin tjänst på Handelsbanken och återupptog sitt liv inom hästvärlden. Hon menar på att alla som en gång varit en hästmänniska alltid kommer att vara det, på något sätt, och ber oss att tänka tillbaka. Hur många av oss har inte drömt oss bort som små och tränat program och haft hopptävlingar med våra käpphästar? Så vips så får vi besök i manegen…

Så fina ekipage! Och de guldiga rosetterna är sponsrade av Agria som också skänkt pengar till barncancerfonden. Häftigt!

Dagens första ekipage (förutom käpphästekipagen förstås!) var Pernilla Hägglund och Sir Leon, en femårig valack efter Sir Oldenburg. De berättar att Pernilla jobbar hos Helena, vilket passar bra eftersom hon då får mycket hjälp vid utbildningen av sin unga häst.

Det är vår plikt är att lära känna hästarna. Eftersom vi inte kan prata med dem så måste vi lära oss hur vi ska kommunicera med dem.

Leon är något fundersam över publiken på kortsidan till en början, men det blir snabbt bättre och han sköter sig väldigt bra med tanke på sin låga ålder, Helena berättar också att han vanligtvis är åt det lite hetare hållet, men för dagen så höll han sig i skinnet.

Helena berättar att hon brukar räkna hästens steg för att ha en bra koll på hästens takt. Genom att i trav räkna varje gång som hästen sätter ner sitt yttre framben så märker man snabbt om siffrorna bara rullar iväg eller om man hinner med att räkna i lugn och ro.

Varje gång du inte har något annat att tänka på -tänk på att korta tygeln.

Idag så är det den uppmaningen som Pernilla får, men Helena menar på att det är en bra tanke att ge sin elev en uppgift som den kan tänka på så fort den saknar andra saker att tänka på.

Det är dags för dagens andra ekipage: Alma Danielsson, 12 år med hennes söta Parcybedw Brenyn Du, en 17-årig valack efter Glanteifi Morris. Parcy tycker att publiken är både lite läskig och spännande till en början och Helena följer med dem det första varvet runt banan, sen klarade de sig bra själva.

Man måste känna i sin kropp vart man har hästens kropp.

Med hjälp av erfarenhet och träning, men också genom att ens tränare hjälper en att förklara hur det ser ut när man rider, så lär man sig att, genom sin egen kropp, känna hur hästen rör sig. Det är en förutsättning för att lyckas bra med sin träning eftersom man då kan känna hur hästen arbetar, om den använder sina bakben korrekt, om den spårar etc.

Med en så pass ung ryttare på banan så berättar även Helena att hon har lärt sig att det är stor skillnad mellan att träna en vuxen elev och ett barn. Att man som vuxen lyckats skapa normer och vanor som ett barn inte hunnit göra och att ett barn oftast verkligen gör det man ber dem. Som exempel så menar hon att om du ber en vuxen att sitta över till höger så kanske det knappt syns när den väl gör det, men att ett barn oftast kastar över både sig och sadeln till höger. Det är ett tecken på att man som tränare måste anpassa sig efter sin elev och Helena tillägger också, lite glatt, att man ska försöka lära barnen så mycket som möjligt innan 12 års ålder. ”Då suger de åt sig kunskap som svampar!”

Sist ut innan paus är sitstestet där Helena förklarar hur man kan använda sig av en stol för att känna hur vikten placeras beroende på hur du sitter.

Då Clinicen drog ut lite på tiden så hann jag tyvärr inte stanna för att se slutet, jag hade lite andra saker som jag behövde hinna med efteråt. Men tack till Helena för en lite nytänkande clinic, tack till Jennie för biljetterna och tack till mamma för sällskapet. : )

Så åkte vi vidare mot nya äventyr med några nya tankar i bagaget!

 

//nyclinicpåfylld Jennie